Älgstammen hade sin absoluta storhetstid under de första åren av 1980-talet. Både slaktvikter och antal älgar översteg vida dagens nivåer.
Emellertid ansågs då att problemen med skogsskador och trafikolyckor var för stora. Därför minskades stammen radikalt.
Ungefär vid denna tid drabbades rävarna av skabb och deras antal gick ner till en bråkdel av vad de hade varit. Följden blev en nästintill explosionsartad ökning av rådjursstammen. Slaktvikterna hos älgarna började då minska, trots att de inte var alls lika många som några år tidigare.
Sambandet mellan tätheten av rådjur och älgens möjlighet att hitta mat verkade tydlig. Älgen och rådjuret är också de hjortdjur som konkurrerar mest om samma föda. Och om fodermängden totalt sett är för liten är det älgen som drar det kortaste strået.
Svag förbättring av stammen
Allteftersom räven började återhämta sig och rådjuren minska i antal kunde man se en svag förbättring av älgstammen. När sedan Gudrun slog till och öppnade upp landskapet blev det tydligt hur reproduktionen och slaktvikterna hos älgarna ökade.
Några år senare vände trenden igen. Speciellt tydligt är det i dag bland kalvar, där slaktvikter runt 30 kg inte är helt ovanligt. Något som hade varit helt otänkbart ett par årtionden tillbaka.
Anmärkningsvärt är också att älgarna nu är färre, men betesskadorna i många fall minst lika stora som när älgstammen hade sin topp.
Orsaksbilden är förmodligen komplex och för närvarande arbetas det efter flera hypoteser, där sannolikt den viktigaste är mängden foder i förhållande till antal djur.
Minskad fodertillgång
De som på något sätt har kommit i kontakt med djurhållning vet att riklig, näringsrik föda är avgörande för djurs hälsa och tillväxt.
Mycket har förändrats som har lett till en minskad fodertillgång för älgen.
Media har på sista tiden, ganska frekvent, basunerat ut rubriker i stil med: Älgen hotar Sveriges skogar. Det fortsatta resonemanget går då ensidigt ut på att antalet älgar måste minska.
Naturligtvis bör även den motsatta aspekten finnas med, nämligen att öka mängden foder.
Är det älgens fel?
Är det då älgens fel att så många hyggen återbeskogas med en granplanta på var fjärde kvadratmeter, vilket efter ett femtontal år resulterar i en skog med i princip noll andra arter och därmed inget foder alls?
Paradoxalt nog är svaret både ja och nej.
Viltbetning i sig gör att många skogsägare planterar gran av slentrian och uppgivenhet. Självföryngringar styrs naturligt mot gran, eftersom detta trädslag ligger längst ner på älgens dietlista.
Å andra sidan kan inte älgen lastas för skogens och skogsbrukets långsiktiga förändring med ökad inriktning mot ensidiga råvarubehov och total mekanisering.
Det har lett till:
• att diversifierade skogar med lövinslag systematiskt, under närmare ett halvt sekel, motarbetades och avvecklades
• att skogsmarken täcks allt mindre av bärris, då äldre tall- och blandskogar har avverkats
• att mycket ris körs över av skogsmaskiner och att ris körs ihop i stora högar direkt efter avverkning.
Älgen kan inte heller rå över jordbrukets omvandling, från aktivt småbruk till nedlagda planterade åkrar eller specialiserad, intensiv, ensidig stordrift.
Som lök på laxen är den på sina håll kraftiga utfodringen av vildsvin med sockerbetor sannolikt negativ både för älgen och skogsskadorna. Skälet är att en onaturlig föda kan leda till så kallad ”kompensationsbetning”.
Hur näringsinnehållet och mineralsammansättningen i nästa generation skog påverkas av ett högt uttag av grot är för närvarande inte känt, men kan ha betydelse.
Viktigt att samarbeta
Parallellt med att forskningen om eventuellt fler orsaker till älgstammen förändring fortsätter är det viktigt att jägare och markägare samarbetar, så att mängden viltfoder kommer över någon form av kritisk massa i förhållande till antalet djur.
Följden blir annars att skogarna har små möjligheter att åter diversifieras och viltstammarna kommer sannolikt att behöva sänkas betydligt i framtiden. Någon form av gyllene medelväg kommer att stakas ut, utifrån respektive parters inställning och samarbetsförmåga samt hur väl man tar vara på de möjligheter till foderskapande åtgärder som finns.
Som markägare kan man då exempelvis:
• Om ekonomin tillåter, låta glesa äldre bland- och framförallt tallskogar med mycket bärris på marken stå kvar.
• Avverka i bestånd med begärligt ris när marken är täckt av snö.
• Se till att ris från begärliga träd inte hamnar i stickvägen. Sprid istället ut det och lämna gärna lite grövre toppar så att älgen kan beta.
• Tänka biodiversitet och viltanpassa vid föryngringar och röjningar.
Jägare kan dra en del av lasset
Som jägare, och med handen på hjärtat, är det nog dessvärre så att de flesta måste erkänna att viltvården de senaste årtiondena lämnar en hel del övrigt att önska.
Områden där jägare kan dra en stor del av lasset i samspelet med markägare kan vara:
• Askåterföring, inte minst på våtmarker och i kraftledningsgator. Försök visar en markant ökad aktivitet och diversifiering i markvegetationen som ger rikligt med foder.
• Någon nedlagd åker kan användas till enbart olika viltgrödor. Det finns flera varianter, som dessutom är positiva för annan mångfald, i välsorterade trädgårdsbutiker.
JÄGARNAS RIKSFÖRBUND
distrikt Kronoberg
