”Buktande fälthare bästa jakten”
  • Sunne Jaktmässa

”Buktande fälthare bästa jakten”

JaktPublicerad: 2006-01-26 11:35

Medan andra harjägare fasar för att deras hund ska få tag i en fälthare, som rusar miltals iväg, så tänker Sven-Inge Persson i Avesta tvärtom.
– Fälthararna buktar som sjutton. Det är skitrolig jakt, säger ”Singe”.

Klockan är strax efter nio och januarivädret är sig inte likt. Efter en våldsam köldknäpp har det plötsligt blivit närmare tio grader varmt. Det riktigt forsar smältvatten från träden. Hamiltonstövaren Ålstigens Dino tittar godmodigt ut bakom gallret i bilen.

Skenet bedrar
Han ser lugn ut, men skenet bedrar.
– Nu djävlar är han jaktsugen, säger Singe och sätter fast pejlhalsbandet runt Dinos nacke.
– Utan pejl skulle man inte klara sig. En gång åkte jag 40 mil för att försöka få tag i hunden.

Hunden långt borta
– När jag var på det ena stället, så var hunden så långt bort det bara gick. Och när jag åkte dit, så var hunden naturligtvis på andra sidan marken, säger Singe och skrattar åt minnet.
Det riktigt bubblar av oförlösta krafter i den muskulösa hundkroppen. Dino sprätter med benen, hoppar av och an och frustar och riktar sin känsliga nos i olika riktningar.
– Nej, inte där, säger Singe när en färsk rävlöpa fångar Dinos intresse.
Söket är helt magnifikt. De långa stövarbenen transporterar Dino i rekordfart runt såten – som i det här fallet är ett skogsområde på kanske 20 hektar, omgivet av stora fält och åkrar.
– Vi tar lite kaffe och väntar på upptag. Men det är ett djävla dåligt jaktväder. Det forsar ju vatten från träden – och så blåser det, säger Singe när han väl släppt Dino och tänt en cigarrett.

Gammal i gamet
Singe jagar i princip bara hare och är gammal i gamet som harjägare.
Han dömer också harhundar vid jaktprov.
Undertecknad har många gånger jagat hare med jägare som absolut inte vill att deras hundar ska ta upp fältharar. Detta eftersom de sägs dra iväg på långkut utefter farliga vägar och järnvägar.
Singe är av en helt annan uppfattning.
– Fälthararna buktar utav bara sjutton. Ibland kan de gå iväg till grannmarken, men ofta kommer drevet tillbaka, säger Singe.
Vi behöver inte vänta länge innan vi hör de första skallen som indikerar hardrev.
– Dino är väldigt ärlig och skäller i princip inte ett skall utan att han är haren på spåren. Däremot har han inget väckskall men det struntar jag i – det här fungerar bra.
– Ska vi inte gå upp och ställa oss på pass? frågar jag.
– Nej, lugna dig ett tag. Vi ska höra att han verkligen ligger i närheten av haren – då kan vi gå upp. Det hörs otroligt väl när drevet verkligen är igång, säger Singe.
– Driver han aldrig rådjur?
– Du, många gånger händer det att han springer ihop med rådjur som snabbt tar ett par språng. Men sedan ser rådjuren att han inte alls är intresserad, så då kan de ställa sig och beta igen, säger Singe och skrattar.
Plötsligt hörs det hur Dino riktigt ylar. Sannolikt har han fått ögonkontakt med Jösse.
– Du ska stå där vägarna delar sig. Haren brukar komma någon av vägarna, säger Singe.

Svårt att stå still
Ovan vid stövarjakt, mer van vid taxjakt, har jag svårt att stå still när drevet försvunnit ur hörhåll på andra sidan Bollsjöberget. Nu är väl hunden borta i timmar, tänker jag.
– Jag går en bit och tittar lite, meddelar jag över radion.
Jag hinner ett par hundra meter när jag hör hur drevet snabbt närmar sig. Det kommer att gå förbi platsen där jag skulle passa. Jag får bråttom och halvspringer tillbaka. Men det hjälper inte – väl tillbaka ser jag att haren sprungit flera varv runt ”min plats”.
På grund av min idiotiska plan, ”att gå en bit och titta lite”, går vi bom första jaktdagen.
Sannolikt är det också jag som stöter haren så att den bär av in på grannmarken.
Nästa jaktdag är föret bättre och Dino driver nu med kortare tappt. Det märks tydligt att vittringen i nysnön är betydligt lättare att få fatt i än lukten i slaskföre.
Den här dagen har Tommy Hedman tagit passet i vägkorsningen. Själv står jag några hundra meter därifrån, längs en väg där vi vet att hararna brukar gå över.

Drevet buktar trångt
Dino har stark press på haren och drevet buktar stundtals mycket trångt. Singe lyckas smyga sig fram till drevets epicentrum men haren kommer undan innan skottchans ges.
Nu börjar reportaget ligga risigt till. Det återstår bara några få dagar innan säsongen är över och vi har inte möjlighet att jaga mer än en gång till.
Dagarna före sista släppet ser det mycket dystert ut. Skaren ligger som ett hårt lock över naturen. Att släppa Dino under de här förhållandena skulle kunna innebära kraftiga skador på hans tassar.
Men det är precis som om vi har högre makter på vår sida. Den sista jaktdagens morgon ligger det nämligen flera centimeter nysnö på skaren.
I likhet med de tidigare jaktdagarna tar det inte mer än 10-15 minuter innan Dino riktigt skriker ut sin jaktinstinkt i harens spår.
Även den här gången buktar haren väldigt snävt i det slyigaste partiet i såten. Flera gånger ligger min tumme på säkringen, eftersom jag är säker på att haren kommer rakt på mig.
Plötsligt sträcker haren ut och går loss från de snäva bukterna. Den tar ett varv runt Bollsjöberget.

Jättestor hare
– Jag såg haren i flera hundra meter. Den är jättestor, hojtar Singe över radion.
– Men varför kommer inte hunden? säger han sedan.
– Ha, ha! Nu kommer det en hare till – och den är Dino efter, säger Singe.
Sedan tar det inte mycket mer än någon minut innan Singes gamla baikal dånar över nejden. Men drevskallen fortsätter.
– Får man lyfta på hatten? frågan jag över radion.
– Jo då, jag har skjutit den andra haren som kom, säger Singe.
– Varför fortsätter drevet då?
– Det är den andra haren – han har redan tagit upp den. Nu kommer den rakt emot er, hojtar han.
Men den haren spar vi till kommande jakter.
Nu är det tid för duktiga harhunden Ålstigens Dino att återhämta krafterna och vänta på nästa säsong.

Genom att kommentera på jaktojagare.se så godkänner du våra regler

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsStaffans vapen
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsBosjökloster