Varför inte jaga rådjur med hund före älgjakten?
  • Sunne Jaktmässa

Varför inte jaga rådjur med hund före älgjakten?

JaktPublicerad: 2008-01-04 11:10

”Småviltjakten är helt harmlös”

Anders af Wåhlberg tar upp några intressanta frågeställningar i sitt brev till redaktionen. Utan att påstå att jag kan ge några definitiva, heltäckande svar, vill jag dock ge några synpunkter på vad som tas upp.

Det har sedan länge talats om älgjägarnas tyranni mot småvilt-jägarna genom att all småviltjakt förbjudits, ibland flera veckor före älgjakten. Jag tror dock att det har blivit bättre vad avser dessa förbud på senare tid. Det torde vara alldeles klart att småviltjakt med hundar, som inte förföljer älg, är helt harmlös när det gäller älgjakten.

Ingen panikflykt
Skulle hunden, eller till och med jägaren, komma för nära ett älgstånd flyttar älgarna sig men oftast bara några hundra meter. Det är definitivt inte fråga om någon panikflykt.
Gäller det en mycket liten mark kan naturligtvis ett älgstånd i ett sådant fall tillfälligt flytta utom marken. Men på ett så litet eller dåligt arronderat område, att drevet inte huvudsakligen rör sig inom det, får man å andra sidan faktiskt inte jaga med drivande hund.
När det gäller vindriktningen, både vid älg- och rådjursjakt, gäller ju generellt att jägaren i möjligaste mån försöker ställa sig så att det jagade djuret inte får vind av honom.
Skälet till detta är att klövviltet oftast rör sig mot vind för att kunna känna av den närmast framförliggande terrängen. Att rådjur, som jagas av hund, buktar innebär definitivt inte att de inte skulle bry sig om vinden!
Vindriktningen kan, bland annat beroende på terrängens topografi, lokalt vara en helt annan än huvudriktningen och dessutom uppfattar rådjuret liksom annat klövvilt också luktförnimmelser från sidan. Ett rådjur kan alltså, trots att det buktar, mycket väl hela tiden vara uppmärksamt på vad som finns framför det.
Både älg och rådjur kan emellertid under jakt av olika skäl också gå med vinden. Det kan bero på att de är hårt stötta och då en kortare sträcka flyr mer eller mindre i panik oavsett vindriktningen. Men de har ändå hela tiden näsan med sig och alarmeras av doftsignaler från människa. Ibland går ett klövvilt också med vinden för att kunna lokalisera var det har en förföljare.
Klövviltet är oftast väl lokalkänt och följer sina växlar. Detta kan också göra att det vid jakt tvingas gå med vinden för att nå ett visst terrängavsnitt.

Sitt still och lågt
Ofta är det, beroende på hur marken ser ut och var viltet har sina ståndplatser, inte möjligt att ta hänsyn till vindriktningen vid utsättande av pass. Då bör i stället jägaren bete sig så att han eller hon inte i onödan sprider ut sin vittring. Sitt still och så lågt som möjligt alternativt högt, i ett skjuttorn till exempel.
En forskning på detta område skulle säkert, som Anders af Wåhlberg också påpekar, behöva bli mycket omfattande för att verkligen ge pålitliga resultat. Detta beror inte bara på att olika djur kanske reagerar olika utan främst på att terräng- och vittringsförhållanden varierar så oerhört mycket mellan olika platser och under olika väderleksförhållanden.
Redan detta säger också att eventuella forskningsresultat ändå säkert skulle bli föremål för diskussioner beroende på de lokala förhållandena. ”Visserligen säger forskningen det, men det kan inte gälla här!”
Slutligen bör också påpekas att forskningsmedlen vad gäller vilt och jakt redan nu är otillräckliga, vilket gör att det knappast skulle gå att uppbringa medel till ett sådant här projekt hur intressant det än skulle vara. Det finns många betydligt angelägnare saker att forska om.
Avslutningsvis vill jag gärna hålla med om att det ofta bråkas om sådana här detaljer i olika jaktlag. Detta visar emellertid enligt min mening på hur viktigt det är att det vid alla gemensamhetsjakter utses en verkligt kunnig jaktledare, som också har så mycket pondus att han får stopp på onödiga diskussioner.
Johnny Rülcker

Skulle ni inte kunna ta upp olika jaktliga vanföreställningar och ställa dem mot lite seriös forskning?
Jag menar då inte tro på övernaturliga fenomen, utan sådant som gäller djur och jaktmetoder.
I mitt jaktlag finns en rådande föreställning om att rådjursjakt med hund stör älgar så att de ger sig av. Därför får det inte förekomma före älgjakten. Detta tror jag är en vanföreställning, eftersom vi ofta ser älg under rådjursjakt senare under säsongen.
Likaledes uppkommer alltid en diskussion om vindriktning när det ska ställas ut passkyttar för rådjur, tydligen med tanken att de går mot vinden.
Eftersom rådjur oftast går i bukter kan de överhuvudtaget inte bry sig om vinden, är min mening.
Den här typen av etablerade meningar tycker jag skulle behöva kontrolleras med hjälp av forskningen.
Båda mina exempel behöver man strängt taget använda sändarförsedda djur för att undersöka, och i ganska stort antal dessutom.
Den kunskap man kan samla in som enskild jägare är helt enkelt för liten och osystematisk, och dessutom föremål för selektiv glömska. Jag tror det skulle underlätta den sociala samvaron under jakten en hel del om en del sådana här frågor kunde redas, så man slipper hålla på och bråka om dem.
Anders af Wåhlberg, Uppsala

Genom att kommentera på jaktojagare.se så godkänner du våra regler

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsStaffans vapen
  • AnnonsGyttorp Norma