Den svenska älgstammen har i många decennier nästa helt styrts av människan. Över 90 procent av älgtjurarna dör i dag av en kula. För korna är motsvarande siffra 80 procent och för kalvarna omkring 50 procent.
Det är en helt annan situation än för småviltet, där predatorer, väder och sjukdomar styr viltstammarna, och där jakten oftast har en försumbar påverkan.
Får långsiktiga effekter
– Självklart får det långsiktiga effekter på älgstammen. Frågan är snarare hur stora de blir, säger Håkan Sand, rovdjursforskare och älgforskare på Sveriges Lantbruksuniversitets (SLU) forskningsstation på Grimsö.
I den amerikanska rapporten har 29 djur och växtarter specialstuderats.
De tydligaste effekterna av människans påverkan ser man hos fiskbestånd som fiskats hårt och där urvalet riktats mot större fiskar. Ett känt exempel är den vanliga atlantiska torsken som minskat 20 procent i storlek på 30 år och numera fortplantar sig ett år tidigare.
Inget naturligt urval
Samma indikationer får man på alla de undersökta arterna, som i snitt minskat vikterna 20 procent och minskat åldern för könsmognad med 25 procent.
Forskarna bedömer att människans påverkan på de här arterna är tre gånger större än det naturliga urvalet.
Nu är torsken inte direkt jämförbar med älg, som har förhållandevis lång generationstid. Däremot kan man jämföra med det populära jaktviltet tjockhornsfår i Klippiga bergen i Kanada, som med åren fått både mindre horn och kroppsvikt.
Detta, menar Chris Clearmont, beror i huvudsak på att de mänskliga jägarna under lång tid riktat in sig på de största individerna med de största hornen.
Yngre, mindre hannar chanslösa
De yngre och mindre hannarna, som tidigare var chanslösa i kampen om honorna, står numera för merparten av parningarna. Det naturliga urvalet, som görs av vargar och pumor, sker på ett annat sätt och predatorerna väljer de djur som är lättast att komma åt, de yngsta och de äldsta.
Känner vi igen oss från diskussionen om älgstammen?
Naturligtvis är det så.
Håkan Sand kan se parallellerna, till exempel att även de svenska älgarna blir könsmogna snabbare och att konkurrensen mellan tjurarna minskat på grund av att de stora och attraktiva avelstjurarna är förhållandevis fåtaliga.
Gäller även älgarna
– Om forskningsresultaten från Tjockhornsfåren i Kanada stämmer kan man mycket väl förvänta sig liknande långtidseffekter på den svenska älgstammen, tror Håkan Sand, men bedömer samtidigt att det blir svårt att säga något med säkerhet:
– Det här är väldigt svårt att mäta. Även andra faktorer spelar in, som till exempel fodertillgången. Vi behöver mycket data under lång tid för att kunna säga något med säkerhet om den här utvecklingen.
– Jakttrycket är naturligtvis mycket högt mot tjurar med stora fina horn. Men samtidigt försöker stora delar av jägarkåren rikta in jakttrycket mot kvigor och yngre djur, precis som vargen gör.
Längre tid för effekt på älgarna
Göran Ericsson, professor på institutionen för vilt, fisk och miljö vid Umeå universitet, säger att det troligen tar betydligt längre tid för älgstammen att visa upp liknande effekter som i fallet med tjockhornsfåren, av två orsaker:
Konkurrens om maten och begränsad genetisk variation bland älgarna.
Tjockhornsfåren har inte samma konkurrens om maten. Faktum är att det aldrig funnits så rikligt med stora växtätare i Sverige som i dag. Särskilt i Götaland är konkurrensen om födan betydande. Födotillgången påverkas också kraftigt av skogsbruk och klimat.
Maten viktigast
– Inget påverkar till exempel en älgtjurs storlek, tillväxt eller
hornkrona som just maten. Allt annat är underordnat, konstaterar Göran Ericsson.
Den genetiska variationen i den svenska älgstammen är begränsad på grund av att den nästan utrotats flera gånger under de senaste seklerna.
Dagens jättestora älgstam bygger på ett fåtal individer. Och med lägre genetisk variation sker också anpassningar (typ den hos tjockhornsfåren) långsammare.
– Jag kan tänka mig att det kan ta 150-200 år av hårt styrd selektion innan vi med säkerhet kan påvisa en genetisk förändring hos den svenska älgstammen, säger Göran Ericsson.
”Dumma” älgar
En annan fundering är också om älgens beteende påverkas av jägarnas urval. En känd dagstidning använde rubriken ”Färre vargar gör älgen dum”. Rubriken är förvisso hårddragen med saknar inte poäng.
Bakgrunden är att den utbredda ståndhundsjakten – att få älgen att stanna för en hund och ge jägaren en möjlighet att smyga in och skjuta älgen – utnyttjar älgens naturliga försvarsbeteende mot varg.
I naturen kan chansen för en vuxen älg att överleva en vargattack vara större om den stannar och försvarar sig. Men i jägarens värld skjuts just dessa älgar.
Även jakt ger skenälgar
Paradoxalt nog kan det alltså mycket väl vara människan själv som skapar ”skenälgar”, något som ofta rovdjuren får skulden för.
Fast även med en flera gånger högre vargstam än den vi har i dag skulle människans urval vara det helt dominerande. Ett faktum som åter sätter fingret på frågan hur vi människor bör förvalta älgstammen.
Det är nämligen vi som avgör dess utveckling och öde.