Det är resultatet av en studie från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), rapporterar ATL.
I undersökningen har besiktningsmännen undersökt kadavren som vanligt när tamdjursägaren anmält en attack.
Som facit för den undersökningen har SLU sänt med ett utrustningspaket för DNA-prov. I ett dödligt sår har det strukits med tops för att sedan se om DNA-provet visar saliv från rovdjuret. DNA-svaret har sedan jämförts med besiktningsmännens protokoll.
”Överraskande bra”
– Det var överraskande bra med tanke på den stora variationen i skador, bitmärken och blödningar. En orsak till det goda resultatet är att djurägare i Sverige ska se till sina djur varje dag och besiktningen kan då göras relativt snabbt innan rovdjur eller asätare har hunnit ta för mycket av djuret, säger Jens Frank på institutionen för ekologi och Grimsö forskningsstation i ett pressmeddelande.
I 94 procent var det en korrekt bedömning att tamdjuret dödats av ett rovdjur. I 87 procent av attackerna prickade länsstyrelsens utsände rätt när det gäller vilket rovdjursart som slog till.
Rätt om varg i 86 procent av fallen
När det gäller varg gjorde personalen en korrekt bedömning i 86 procent av fallen. Motsvarande för lodjur var 91 procent.
Att besiktningsmännen har rätt när de flår kadavren och undersöker skadorna är viktigt för att djurägaren ska kunna söka ersättning för en rovdjursattack.
I övrigt används DNA-tester efter rovdjursattacker som beslutsunderlag för beslut om skyddsjakt i olika enskilda fall när det gäller enskilda, speciellt skadegörande, rovdjur.
Tror inte på saliv-DNA till vardags
Jens Frank tror inte på att låta besiktningsmännen själva göra saliv-DNA-test för att utlåtanden om rovdjursattacker ska bli 100 procent säkra.
– Det är inte tillräckligt säkert. Ofta hittar man spår av DNA från både rävar och hundar på kadavren, och även veterinärer och ägare kontaminerar djuren när de rör dem. Dessutom är DNA-spår känsliga för regn, kommenterar han i ATL.
Däremot har salivmetoden stor potential i andra sammanhang, tycker Jens Frank.
– Saliv-DNA kan användas både för att utvärdera ersättningssystem för rovdjursskador runt om i världen men också där växtätande däggdjur orsakar skador på växande gröda.