I samma sekund smattrar Adas ettriga drevskall igång. Det hörs också över radion – Pertti har inte hunnit släppa knappen. Drevkedjan snurrar ett, två och tre varv i täta buskage 50 meter framför mig.
– Jag flyttade mig 20 meter – då kom naturligtvis rådjuret på det stället som jag nyss lämnat. Fasiken, säger Pertti med sin klingande finska brytning.
Riktig skogsman
Jägare heter skogsman i rak översättning från finska. Pertti Siirtola är verkligen en skogsman.
Han är uppvuxen i norra Finland och började jaga redan som barn. Han tillhör en liten skara moderna jägare som till och med fått jaga lite för sin överlevnad.
– Det var inte gott om mat på den tiden. Det var fint när man kunde skjuta en orre, tjäder eller hare och ta med den hem som mat. Min mormor lagade till och med i ordning ekorre – och det var gott.
Han kan berätta om hur man torkar rådjurskött i en ställning på hustaket. 40 gram salt per kilo kött, som skärs i centimetertjocka skivor.
Det får hänga i hög och klar kyla – det får inte vara fuktigt. Köttet äts sedan som smörgåspålägg eller bara som snacks i TV-soffan.
Det fanns inga kylskåp i Perttis barndom och därför var alla metoder att ta till vara köttet viktiga att lära sig.
Lo åt upp spetsen
I dag bor Pertti i Grycksbo någon mil norr om Falun. Han har känt av lodjurens inmarsch i området på många sätt. Förra hunden, en finnspets, blev helt enkelt uppäten av en lo under jakt.
Rådjur är det mycket ont om. Det kan gå dagar av krävande jakt innan några färska spår uppenbarar sig och Adas klingande skall går igång.
Men Pertti låter sig inte nedslås av de minskande viltstammarna. Femskiftsarbetet på pappersbruket ger längre sammanhängande ledigheter, som han och Ada till stor del ägnar åt jakt.
Det ihärdiga jagandet har fått Ada att utvecklas till en fantastisk jakthund. Utöver att hon driver hare, räv och rådjur så att det riktigt sjunger i skogen, har hon också börjat behärska andra discipliner.
Taxen är trädskällare
– Hon har faktiskt börjat skälla på skogsfågel också. Första gången trodde jag att hon stod och skällde på ett träd, men sedan smög jag mig fram och fick se fågeln. Hon är minst lika bra som en medelmåttig trädskällare, säger Pertti och skrattar.
Jakt & Jägare tog med sig Pertti och Ada till viltrika slättlandskap i södra Dalarna, områden dit lodjuren inte riktigt hittat ännu.
– De senaste jakterna har hon haft lite svårt att söka ut från mig, hon har mest sprungit runt mina fötter. Men nu förstår jag att det inte har funnits några lukter eller spår att följa. För här stack hon direkt, säger Pertti när vi tar en kopp kaffe efter första släppet som resulterat i två fina rådjursdrev.
Vi har dock inte kommit i skottläge.
Som en dammsugare
Ada sitter med oss på fikapausen i max fem minuter, sedan börjar näsan gå som ett dammsugarmunstycke i ett buskage. Rätt vad det är börjar svansen gå som en visp och hon skuttar iväg in i den stora tätningen. Ytterligare några minuter senare ylar drevet igång.
Jag springer runt den stora ansamlingen lövträd och ut på en angränsande åker medan Pertti följer drevskallen in bland träden. Det går runt, runt i dungen och plötsligt dånar Perttis Tikka.
Efter någon minut fortsätter drevet och jag tänker att Pertti måste ha missat.
– En hare, säger Pertti och håller upp den gråvita kroppen i luften.
– Men hon stannade bara en minut på platsen, sedan fortsatte hon med något annat djur.
Drevet snurrar
Drevet snurrar runt, runt igen. Men plötsligt försvinner det utom hörhåll. Ada har drivit ett ensamt rådjur, som sannolikt hört oss och funnit för gott att dra på långkut.
Jag börjar genast fundera på att ta bilen och åka och leta efter Ada. Jag ser framför mig hur timmar av jaktdagen kommer att gå åt till att leta efter henne.
– Nej, säger Pertti. Om drevdjuret inte buktar någonting så kommer hon tillbaka till mig.
Och mycket riktigt. Efter ett par minuter har vi kontakt med Ada på pejlen och ser att hon kommer baklänges i drevlöpan. Inom mindre än tio minuter är hon tillbaka.
– Nu tar vi såten som vi snackat om. Du går ned till vänster i åkerkanten och går rakt in till tornet som står på åkanten. Jag ställer mig i andra änden av björkskogen, säger jag till Pertti.
Upptag efter en minut
Även den här gången är det upptag efter mindre än en minut. Men drevet går åt helt fel håll – jag skulle ha ställt mig i ett bakpass istället.
Det buktar och snurrar, vänder och vrider genom tät ungskog.
Pertti hittar upp på högsta punkten, mitt i drevet, och får igång pulsen ordentligt under några minuter när drevdjuret rasslande flyr i buskaget intill.
– Det var så nära – fy fasiken, säger Pertti.
Ytterligare ett släpp som resulterar i två på varandra följande drev. Den här gången ser vi dock inte drevdjuren, men Pertti bedömer att det åtminstone i ett fall måste ha handlat om räv.
Udda personlighet
Jag förundras över Adas udda personlighet – dels har hon taxens benhårda jaktinstinkt, dels släpper hon hellre än bär iväg på långkörare. Vi tjänar massor med dyrbar jakttid samtidigt som Ada inte springer sig trött i onödan.
– Det är egentligen bara hare som hon kan jaga hur länge som helst. Jag vet inte vad det beror på – om den lukten är speciellt stark, säger Pertti.
Vi struntar i korvgrillningen och tar nästa såt. Den omgärdas av en sjö, en bondgård och två vägar. Det brukar bukta bra på berget och sedan gå över vägen. Jag tar plats där överfarten brukar ligga.
Upptag direkt – igen.
Här har Ada tre drev inom loppet av en och en halv timme.
Smiter ur fällan
Samtliga smiter dock ur vår fälla utan att vi kommer åt med bössorna.
Lite snöpligt blir det istället ett stänkdjur, en ung bock, som blir stött av Pertti och går rakt på mig. En hagelsmäll och det unga djuret fallet på platsen.
Vi har haft tio drev hittills men beslutar oss ändå för att göra ett sista försök innan mörkret kommer.
Jag småspringer upp i den grova tallskogen och Pertti går på nere vid åkrarna. Nackhåren står rakt ut på mig – även denna gång är det upptag på mindre än fem minuter. Tre djur skuttar förbi mitt älgpass på 50 meters avstånd.
– Stanna, ropar jag, men får bara till svar tre retfullt vita rumpor som försvinner i skogen.
– Pertti kom… Pertti kom, ropar jag.
Trippar vidare
Då kommer plötsligt två djur till. De har anat mina anrop och stannar lyssnande på 30 meters avstånd. Jag står blick stilla. Efter tio sekunder trippar det första av djuren vidare. Jag osäkrar och skjuter mitt i bredsidan på det andra djuret. Det tecknar för träff men flyr skuttande och försvinner ur synhåll.
I samma sekund hör jag hur Ada och hennes drev vinklar av åt ett helt annat håll. Det är alltså ytterligare djur i farten.
Känner lite panik
Men nu sänker sig mörkret snabbt och jag börjar känna lite panik inför att det påskjutna djuret inte syns till.
Ada har släppt drevet och kommer nu skuttande på sina korta ben genom tallskogen. Hon börjar genast söka av området runt mig och skälla väckskall. Hon är beredd att ta nya tag.
Jag ber en tacksamhetens bön när jag lyckas fånga in henne innan drevet drar igång.
– Pertti, jag har Ada här. Nu måste vi spåra rådjuret som jag skjutit på. Det blir snart alldeles mörkt, säger jag.
Vilken jaktdag!
Spårningen tar två minuter. Djuret, också denna gång en ung bock, har lagt sig på mage i mossan. Den har inte gått mer än 50 meter, men hade ändå varit svår att hitta utan Adas känsliga nos.
– Vilken jaktdag, ropar jag lyckligt.
– Elva drev, en hare och två rådjur. Och så en spårning som avslutning.
Vi samlar bytesdjuren för en sista bild nere vid bilen.
Två rådjur bredvid varandra, och ovanpå det en snövit hare. Batterierna i blixten räcker bara till ett knäpp.
Pertti och jag provar förtvivlat med batterierna i radioapparaterna – vi måste ju ha en bra bild.
Plötsligt hör vi snarkningar från Ada. När vi vänder oss om och tittar, så ligger hon på högen av bytesdjur – och sover.
Då skrattar vi högt i oktoberkvällen – skogsmannen Pertti och jag.