PSL på Svalbard, på jakt efter livets goda, där den vilda naturen kräver dessa drycker.

KRÖNIKA: Noll ripa i isbjörnens rike med världens bästa systembolag

Per Sinding-Larsen tvekar inte att åka till världens utkant för att jaga – och för att leva en smula! Det här är ingen vanlig jakthistoria. Det är historien om en resultatlös ripjakt, en jämte från Moçambique och civilisationens nordligaste utpost. En vanlig dag på Svalbard, helt enkelt.

Det finns jaktresor där man kommer hem med vilt i ryggsäcken. Och så finns det expeditioner där man gör detsamma med mäktiga historier, storslagna vyer, smältande isar och en övertygelse om att man har hittat världens bästa systembolag. Min resa till Svalbard tillhör den senare kategorin.

Jag åkte nyligen till isbjörnens rike för att jaga ripa med min vän Dalling Olofsson. Dalling är till hälften från Moçambique, till hälften jämte och sedan över 15 år bofast på ögruppen. En kombination som kanske låter osannolik, men som passar rätt bra på en plats där det mesta är lite utöver det vanliga.

Dalling är samtidigt en av de sista av sin sort. Han var fram till att den definitivt slogs igen i maj en av få gruvarbetare kvar i Gruve 7. Ett foto av honom finns med på stadsmuseets lilla utställning om gruvdriften.

Herr Olofsson är också den drivande kraften bakom konserter på Svalbard. På egen hand har han välkomnat dit svenska stjärnor som Petter, Cleo, Timbuktu, Johnossi och tokarna i Cockhouse. Och nästa vår väntar Valter Nilsson. Att få sådant att hända i Longyearbyen, trots tråkigt motstånd från några av ortens ordningsmän, kräver ungefär samma envishet som att överleva en mörk, arktisk vinter.

Ut bland fjordarna

Det var med Dallings stora, fina båt, i sällskap med en annan ripvan jämtvän, Daniel, som vi gav oss ut bland fjordarna. Bergen reste sig ur havet, glaciärerna bredde ut sig och en val av okänd sort sa hallå. Det är svårt att klaga på en dag då man kan stå med ett fiskespö i handen jagandes stortorsken, se delfin i fjärran och blicka upp mot landskap som ser ut att tillhöra en annan planet. Samtidigt kan vi inte komma ifrån problematiken med det som händer i detta norr. Varmare temperaturer. Isar som smälter.

På ett litet berg, mitt i Isfjorden och mittemot Svenskhuset där Andrée bodde 1882, låg vår jaktstuga. Med bastu, gasolkök, soffa, öppen spis och sängar. Lyx! Allt som behövs för att återställa kropp och själ efter en lång dag i terräng med snö, is, sten och lera mellan den vinter och höst (i den ordningen) som passerade under våra dagar där. Det var i den miljön, i små vindpinade stugor, som pälsjägarna levde under tidigare århundranden.

Vi vandrade längs bergssidorna och blickade ut över ett landskap som tycktes sakna slut. Det var ödsligt, storslaget och nästan provocerande underskönt. Man kunde stå länge och bara glo.

På ett sätt var det också en nyttig påminnelse om vad jakt egentligen handlar om. Visst vill man gärna få med sig vilt hem, men jakten är också ett sätt att få tillträde till platser och upplevelser som man knappast hade sökt sig till annars. Och ibland är kanske just själva tillträdet belöningen …?

Riporna var få och alltid för långt borta. Isbjörnarna – som det finns 100 fler av där än människor, runt 3 000 – syntes inte alls. Renar var det däremot gott om. Svalbardsrenen är en alldeles särskild figur: kortbent, kompakt och med en kroppsform som för tankarna till att evolutionen har prioriterat vinterförvaring framför elegans där uppe. Rätt olik sin kusin, den ståtliga vildren som jag har jagat på Grönland. Men jaktsäsongen på lokala renen var förbi. Vi fick helt enkelt nöja oss med panoramat.

Och vilka syner sedan. Det är inte bara vackert där utan också lite märkligt. Svalbard är norskt, men ändå inte riktigt Norge på grund av traktaten som reglerar allt på ön. Inte minst den ryska närvaron på olika håll. Den som påminner om att det inte bara är en ödslig utpost, utan också en stekhet geopolitisk spelplan i världens kamp om Arktis.

Men det glömde vi snabbt då vi pustade oss upp på en brant klippa. Där uppe kändes civilisationen mest som ett tillfälligt arrangemang mellan berg, is och hav.

Världens nordligaste systembolag

Innan vi kastade loss med båten dit ut gjorde jag en annan synnerligen viktig utflykt. Jag besökte Nordpolet, världens nordligaste systembolag och, enligt min högst personliga, men välgrundade bedömning, det absolut bästa.

Namnet är en göteborgshumoristisk fullträff. I Norge heter systemet Vinmonopolet, i folkmun bara ”Polet”. På Svalbard har man nöjt sig med att lägga till en väderstrecksangivelse. Nordpolet. Bara namngivningen i sig är värd ett Guldägg. Klart, enkelt och genialt.

Butiken ligger vägg i vägg med Coop, vilket ger en närmast perfekt provianteringslösning. På den ena sidan köper man mat, förnödenheter och ved (det finns ju inga träd där), på den andra sådant som gör att man ser fram emot kvällen framför kaminen.

Alkoholen säljs med ransoneringskort – fastboende har sedan 1928 ett månatligt kvotkort med en viss mängd sprit, starkvin och öl.

Intressant sortiment

Det riktigt intressanta är emellertid sortimentet. Nordpolet importerar själv de drycker som man vill ha. Det har, utöver lokal gin, vodka och öl (hittade sex olika sorters Spitsbergen från bryggeriet på ön – startat av gruvarbetare Robert Johansen – stouten är finfin), riktigt imponerande viner från Barolo, Bordeaux och Champagne.

Jag mötte en entusiastisk och glad butikschef i Öystein Berge som stolt visade runt bland hyllorna. Där fanns bubbel från Dom Pérignon vid sidan om Sonoma-favoriten Littorai (utmärkt till renen som Dalling hade fällt några veckor tidigare) och finfin Château Margaux Pavillon Rouge. För att nämna något av det som Berge köper in utan inblandning av moderbolaget på fastlandet.

I anslutning till butiken presenterades också ett hyggligt cigarrsortiment. Och ja, det finns givetvis, precis som på alla andra norska Pol, en vinkyl för drycker som mår bäst av att förvaras kalla. När ska Sverige ta efter? När?

Bidrar till kulturlivet

Det bästa av allt är dock att allt överskott, varenda krona, från flaskförsäljningen går till kultur. Pengarna från Polet bidrar alltså till kulturlivet på en plats där människor som Dalling arrangerar konserter. Detta landar fint i en sympatisk polcirkel: drycker, kultur och människor som vägrar acceptera att livet måste vara torftigt bara för att man bor 78 grader nord.

Svalbard påminner en om att världen är större än våra planer. Isen rör sig och smälter, bergen står kvar tills vidare och stormakterna blickar norrut. Själv stod man där med tomt ripbälte och saltstänk på jackan, tacksam över att ha fått vara med en stund.

Vi tände kaminen och avslutade dagen med att korka upp något välvalt.

Det blev ingen ripa. Men vi fick vildmarken, vänskapen och berättelsen. Ibland är det faktiskt fullt tillräckligt.

Även om en perfekt kyld Krug från Nordpolet förstås hjälper.


Butikschef Öystein Berge på Svalbards eget “bolag”, Nordpolet, köper bara in det bästa.

Dricka på Svalbard?

Spitsbergen Stout (7 %). Ett bra val till chokladdessert eller som en långsam godkvällsöl. Från världens nordligast belägna kommersiella bryggeri. Spitsbergen IPA (7 %). Kraftig med smak av grape och tropisk frukt från samma bryggare. Tydlig beska och fyllig. Bra till grillat eller lagrad ost.

Svalbard Vodka. Det finns många buteljer på Nordpolet som ser ut att vara skapta på ögruppen, men sanningen är att de flesta kommer från fastlandet. Svalbard Spirits, som lokalproducenten heter, har dock fått fram en anständig vodka och kommer framöver med både gin och akvavit. Vattnet gör sitt. Smältvatten från glaciärer eller arktiskt ytvatten ger en lenare ton.

PS! Kan inte låta bli att nämna det mest epa-dunkiga jag hittade i butiken: HB. Spritfabrikören Hallvard Ystad skapade stor alkoholpolitisk debatt när han lanserade vodka i klassisk dunk döpt till Hallvards Børst, förkortat till HB. Det betyder samma sak på norska som svenska.