HD-beslut milstolpe för markägares älgjakt
  • Granngården

HD-beslut milstolpe för markägares älgjakt

AktuelltPublicerad: 2008-12-13 17:10

Håkan Önneholm, JRF-bas i Norrbotten, anser att HD:s ställningstagande är en milstolpe för Sveriges markägare. 

Tyri Öhman föredrog ärendet för Högsta domstolens ledamöter och så här säger hon om HD:s beslut. 
– Det är bara åklagaren och målsägande som haft rätt att överklaga här. Högsta domstolen har slagit fast att en viltvårdsområdesförening inte är målsägande, säger Tyri Öhman. 

En milstolpe för markägarna
Håkan Önneholm är glad i dag och anser att HD:s ställningstagande är en milstolpe för Sveriges markägare. 
– Omkring 17 procent av Sveriges jaktbara areal tvångsförvaltas inom viltvårdsområden. Alla processer i domstolar kostar samhället miljontals kronor. Det här visar att jakt måste bygga på frivillig samverkan, säger Håkan Önneholm. 
Hela saken bottnar enligt Önneholm i 30-åriga konflikter inom Kuivakangas VVO i Övertorneå. Fallet blev rättssak efter att Önneholm och tio andra jakträttsinnehavare ett par år gick ut och jagade älg på marker som de själva äger eller arrenderar. 

Sköt hela vvo-tilldelningen
– Vi räknade ut vad älgtilldelningen skulle ge på de 2 800 hektar som vi jagade på. Sedan sköt vi något färre antal djur för att vara på den säkra sidan. Samtidigt jagade viltvårdsområdesföreningen på all mark, 12 500 hektar, även vår, och sköt viltvårdsområdesföreningen hela tilldelningen. Det blev överskjutning ett par år på raken, säger Håkan Önneholm. 
Han är ordförande för JRF, Jägarnas Riksförbund, i Norrbotten och ledamot av JRF:s förbundsstyrelse. 

HD-beslutet innebär att markägare kan bilda egna sektioner inom viltvårdsområdena och jaga på den allmänna licensen, anser Bernt Lindqvist, tidigare förbundsjurist i JRF. 

Han har biståtts i rättsprocessen av bland andra JRF:s förre förbundsjurist, Bernt Lindqvist, och juristföretagaren Håkan Carle med jakträttsfrågor som specialitet. 
Svenska Jägareförbundet har också sett fallet som principiellt viktigt. Man har ansett att allmännyttan måste gå före de enskilda markägarnas intressen. Jägareförbundets generalsekreterare, Håkan Weberyd, har personligen biträtt Kuivakangas VVO i processen. 

Ingen kommentar från Jägareförbundet
Ingen på Svenska Jägareförbundet vill i dag kommentera domen. 
Håkan Carle är glad över domen, även om han hade hoppats att HD även skulle slå fast huruvida markägare kan tvångsanslutas till viltvårdsområden. 
– Det här visar att viltvårdsföreningarna inte har någon rätt att föra talan mot markägare som är medlemmar. Här är det Jägareförbundet som åkt runt hos länsstyrelserna och utbildat dem i lagstiftningen. Men jag skulle vilja påstått att man inte utbildat, utan inbillat, säger Håkan Carle. 
Bernt Lindqvist hade också önskat att Högsta domstolen prövat om markägarna kan fråntas sina möjligheter att besluta över sina egna marker.

– Jaktlig samverkan ska bygga på frivillighet, säger JRF-basen Conny Sandström. 

– Jag är glad i dag, eftersom domen i alla fall är ett steg i rätt riktning. Det finns politiska krafter som anser att viltvårdområdena är grundlagsvidriga och i strid med Europa-konventionen. Där slås fast att enskild äganderätt inte får kränkas, säger Bernt Lindqvist. 

Kan bilda egna sektioner
Han anser att Kuivakangas-fallet visar att markägare kan bilda egna sektioner inom viltvårdsområdena och jaga på den allmänna licensen – så länge de har tillräckligt stora områden för jakt. 
JRF:s förbundsordförande, Conny Sandström, hoppas att det är en riktig tolkning av HD:s ställningstagande. 
– Vi måste få tid att analysera domen innan jag vågar råda människor till att ställa till anarki ute i viltvårdsområdena.

”Ska bygga på frivillighet”
– Överhuvudtaget tycker jag att tvångsanslutning till viltvårdsområden är en sak som inte hör hemma i en modern demokrati. Så här agerade man möjligtvis i 1950-talets Sovjetunionen. Jaktlig samverkan ska bygga på frivillighet, säger Conny Sandström.

Överklagandet, ord för ord

Förre förbundsjuristen vid Jägarnas Riksförbund, Bernt Lindqvist, var drivande i Kuivakangas-ärendet. Han biträdde jakträttsinnehavarna som åtalades för jaktbrott när de jagade på sin egen mark. Efter tingsrättens dom, där markägarna åtalades för jaktbrott, skrev Bernt Linqvist ett överklagande till hovrätten. Här är Bernt Lindqvists hela överklagande, ord för ord:
 
Viltvårdsområdes rättskapacitet
För att ett vvo skall ha rättskapacitet och kunna fatta formellt bindande beslut måste vvo-föreningen ha antagit med lag förenliga stadgar, som jämväl skall vara fastställda av länsstyrelsen. Då den nya lagen om viltvårdsområden (2000:592) infördes, upphörde den tidigare lagen om jaktvårdsområden (1990:894) att gälla. Den nya lagen om vvo var förenad med en övergångsbestämmelse som innebar att tidigare jaktvårdsområden automatiskt skulle omfattas av den nya lagstiftningen, under förutsättning att områdesstyrelsen utan ”dröjsmål” kallade till föreningsstämma för att ändra stadgarna så att dessa inte ”strider mot bestämmelserna i lagen” (den nya lagen). Därefter skall länsstyrelsen ha fastställt stadgeändringarna på sätt som anges i den nya lagen om vvo. Så har inte skett i fråga om Kuivakangas vvo. Viltvårdsområdesföreningen har inte ändrat sina stadgar i fråga om bl.a. markägarnas rösträtt vid föreningsstämma, där rösträtten lagstridigt begränsas till en röst per 100 ha, medan lagen föreskriver rösträtt ”efter fastighetens areal”. Se även Kammarrättens i Sundsvall dom 2005-12-06, mål nr 2197-04, angående olagliga stadgar för viltvårdsområdesförening (kvoterad rösträtt).
Bristen i de gamla och ogiltiga stadgarna som tillämpats har medfört, att medlemmar i föreningen som inte varit markägare eller i övrigt haft legal rösträtt kunnat överrösta de fastighetsägare som lagstridigt hindrats från att utöva sin rösträtt. Redan av här anförda skäl, ogiltiga stadgar och vägrad rösträtt, har föreningen förlorat sin rättskapacitet, varvid åtalet skulle ha avvisats eller i vart fall ogillats. Förhållandet påvisades i målet vilket tingsrätten helt negligerade.
 
Beslut med straffrättslig verkan
Den tidigare, nu upphävda, lagen om jaktvårdsamråden medgav att en jvo-förening kunde fatta beslut som medförde straffrättslig verkan. Då den nya lagen om viltvårdsområden infördes angavs att vvo-förening inte längre får fatta beslut med straffrättslig verkan. I prop 1999/2000:73 s. 44 anges följande; ”Den befogenhet som en jaktvårds­områdesförening i dag har att bestämma vilka handlingsregler för jakten som skall vara straffbara försvinner.”
De beslut som har förekommit inom Kuivakangas vvo-förening har inte haft någon rätts­verkan då föreningen saknat lagenliga stadgar. Detta i förening med att lagen om viltvårdsområden vid införandet uttryckligen anger att en vvo-förenings beslut inte kan ha straffrättslig verkan, medför att tingsrättens domskäl med Kuivakangas vvo-förening som kärandepart är ogrundat och helt utan lagstöd (nullum crimen sine lege).
 
Jakträtten inom ett viltvårdsområde
Det är fastighetsägarna inom ett viltvårdsområde som innehar jakt­rätten på sina respektive fastigheter. Syftet med bildandet av ett viltvårdsområde skall enligt författningen och dess förarbeten vara att tillskapa möjlighet till ökad samverkan i fråga om viltvården. Mellan förutvarande lag om jaktvårdsområden och nu gällande lag om viltvårdsområden föreligger en påtaglig skillnad i fråga om skyddet av den enskilda äganderätten, som grundlagsskyddades genom införandet i RF 2:18 och 2:20 (I994:1468). Även före grundlagsändringen och tillkomsten av lagen om viltvårdsområden (2000:592) hade äganderätten en stark ställning vid bildandet och verksamheten i jaktvårdsområden.
  Vid lagrådets behandling av lagrådsremissen till lagen om jaktvårds­områden (prop. 1979/80:180) anför lagrådet följande i sitt yttrande 1980-04-21 om jakträtten; ”Bildande av jaktvårdsområde innebär inte, varesig enligt gällande lag eller enligt förslaget, att fastighetsägarna avhänder sig jakträtten på sin mark utan endast att det tillskapas en möjlighet för dem att besluta att jakten skall utövas gemensamt på de i området ingående fastigheterna eller på del av området eller i fråga om viss djurart.
---
För att samman­slutningen skall kunna förfoga över rätten till jakt på hela området genom upplåtelse till annan måste enligt det förut sagda sammanslutningen genom civilrättsliga avtal med samtliga fastighetsägare eller med deras jordbruks- eller jaktarrendatorer ha förvärvat jakträtten.”
Lagrådet förtydligar rättssituationen ytterligare med följande tillägg: ”Eftersom paragrafen kan ge upphov till den misstolkningen att redan själva bildandet av jaktvårdsområdet kan överföra jakträtten inom området på sammanslutningen bör den föreslagna 11 § utgå och någon motsvarighet till nuvarande 13 § 3 mom. första stycket inte inflyta i den nya lagen.”
I prop. 1991/92:9 (den s.k. ”viltskadeproppen") anför regeringen följande på sidan 19; ”Jakträtten ingår i äganderätten. Jakten är därför en del av fastighetens ekonomiska utnyttjande. Den är en integrerad del av ägarens fastighetsförvaltning på samma sätt som jordbruk, skogsbruk och fiske. Det är markägarna själva som har att bestämma över jakten på sin mark.”
I nämnda prop, nämns överhuvudtaget inga undantag från denna grundprincip om markägarnas fulla jakträtt. Därutöver kan konstateras att Kuivakangas vvo inte har förvärvat någon jakträtt på de tilltalade jakträttshavarnas fastig­heter, samtidigt som områdesföreningen lagstridigt upplåtit jakträtt till utomstående som inte är delägare i området.
Under föreliggande sakförhållanden har styrelsen för Kuivakangas vvo inte haft vare sig rättskapacitet (se ovan) eller som sakägare kunnat kära i angivet mål. Angående lagrådets yttrande 1980-O4-21, samt regeringens prop. 1991/92:9, skall särskilt beaktas att de tillkom innan det förstärkta äganderättsskyddet infördes i RF 2:18 och 2:20. Den enskilde fastig­hetsägarens rättsstatus gentemot ett vvo är därmed ytterligare förstärkt efter ifrågavarande lagändringar. Vad som anförts i lagrådets yttrande samt i prop. 1991/92:9 om fastighetsägarnas ensamrätt till jakten på sin mark redovisades inför tingsrätten, som dock helt utelämnade detta i sakbeskrivning och domskäl.
 
Lagstiftningens syfte med bildandet av vvo
Lagen om viltvårdsområden har som uteslutande syfte att, då behov föreligger, skapa en samordning av viltvården. I den tidigare lagstift­ningen om jaktvårdsområden förekom en viss fokusering på jakten som motiv till områdesbildning. Detta är nu utmönstrat ur lagen om viltvårdsområden som klart anger att det uteslutande är viltvården som kan utgöra grund för områdesbildning och även uppfylla kravet om ”angelägna allmänna intressen”.
Det faktiska förhållandet att endast cirka 18 procent (mindre än en 1/5) av landets jaktbara areal ingår i vilt­vårdsområden försvagar kraftigt det legitima behovet av viltvårds­områden som tvångsmedel för att rubba den enskilda jakträtten.
Helt klart visar all officiell statistik och praktisk erfarenhet att viltvården fungerar minst lika bra inom de 82 procent av landets areal där fastighetsägarna sköter sin viltvård och jakt själva utan inblandning av viltvårdsområden och ogrundade tvångsmedel.
I de fall ändringar i jaktlagstiftningen varit vägledande för regleringen av älg och annat klövvilt, har motiven för lagändringar genomgående varit behovet av ökad avskjutning av klövviltet för att minska de svåra betesskador som förekommer på växande ungskog. Inom ramen för den tillämpade viltvården har en kraftigt ökad älgavskjutning framhållits som helt nödvändig. Så sent som i november 2005 har skogsstyrelsen som ansvarig tillsynsmyndighet krävt att nuvarande älgstam halveras för att skydda landets ungskogar från omfattande förstörelse.
Det enda som skulle kunna utgöra grund för ett åtal i detta mål är att de tilltalade bevisligen allvarligt skadat viltvården till men för angelägna allmänna intressen. I detta mål är förhållandet det motsatta. Älgavskjutningen har varit både nödvändig och helt legal.

Licensgivning och reglering av älgstammen
Jakt efter älg kan bedrivas efter ett flertal olika system, som älgskötselområde, A-licensområde, B-licensområde, E-licensområde samt allmän kalvjakt. Utifrån de
spekulationer som Haparanda tingsrätt för i sina domskäl, framstår det som nödvändigt att något förtydliga hela älgjaktssystemet.
Älgskötselområden bildas helt på frivillig väg av berörda fastighets­ägare. Sedan fastighetsägarna överenskommit om att bilda området gör de en enkel plan för området i fråga om lämplig älgstam och vilken älgavskjutning de bedömer ändamålsenlig. Därpå registrerar länsstyrel­sen älgskötselområdet som en självständig enhet för älgjakt. Som klart framgår av prop. 1991/92;9, är det fastighetsägarna (jakträttshavarna) själva som bestämmer om avskjutningens omfattning och hur fördelningen av älgavskjutningen skall tillämpas. Om någon med jakträtt i att älgskötselområde inte följer vad som överenskommits, exempelvis fäller fler älgar än som planerats, kan detta inte medföra något straff, eller skadeståndskrav från övriga fastighetsägare i älgskötselområdet. Denna fria modell av älgjakt omfattar en allt större del av den svenska älgjakten. Den förhärskande meningen bland såväl berörda myndigheter som fastighetsägare är att denna fria älgjaktsform under självansvar är den bästa modellen för den framtida älgjakten i landet.
A-licensområden bildas genom att fastighetsägare, som förfogar över så stort markområde att det medger en årlig avskjutning av minst en vuxen älg, går samman och söker en gemensam registrering som A-licensområde hos länsstyrelsen.
Varje A-licensområde skall ha en namngiven före­trädare för erforderlig korrespondens med länsstyrelsen. Den som har utsetts till sådan företrädare övertar inte någon jakträtt från de enskilda fastighetsägarna, utan fungerar endast som ombud för de legala rättshavarna som är de enskilda fastighetsägarna.
Tingsrätten har helt felaktigt utgått från föreställningen att det är styrelsen för Kuivakangas vvo som är jakträttshavare på grund av att en person i styrelsen har angetts som företrädare och ombud för fastighetsägarna i fråga om att registrera markområdet och att mottaga länsstyrelsens beslut om årlig älgtilldelning, som i detta fall är vuxna djur medan kalvavskjutningen är fri och oreglerad. Det är i detta fall tveklöst de enskilda fastighetsägarna som är ensamma rättshavare till såväl jakträtt som älglicens, varvid viltvårdsområdet och dess styrelse enbart är ett samordningsorgan och ombud för fastighetsägarna gentemot länsstyrelsen som licensgivande myndighet. Jämför vad lagrådet anfört 1980-04-21, samt vad som klart anges i prop. 1991/92:9 s. 19 och prop. 1999/2000:73 s. 44.
Något brott mot av länsstyrelsen beslutad licens, eller bakomliggande lagstiftning, har inte förekommit i detta fall.
B-licensområde får registreras om jaktområdet omfattar minst fem hektar sammanhängande mark och det finns något särskilt skäl för att registrera marken som ett eget licensområde. Tilldelningen är generell och omfattar en valfri älg per år under en kort jakttid om högst fem dagar.
E-licensområde får registreras om jaktområdet omfattar minst tjugo hektar sammanhängande mark. Tilldelningen är generell och omfattar en årskalv per år under samma långa jakttid som gäller för A-licensområde.
Kalvområde utgörs av mark som inte är registrerad som älgskötsel- eller licensområde i någon form. På sådan oregistrerad mark får obegränsat antal årskalvar fällas under en kort jakttid om högst fem dagar.
Av gällande lagstiftning och dess förarbeten framgår klart, att den ökade självbestämmanderätten i fråga om reglering och avskjutning av älgstammen har tillkommit för att tillskapa större möjligheter för landets fastighetsägare att genom ökad avskjutning begränsa de oacceptabelt stora älgskador på värdefull skog. Något behov av att minska den årliga älgavskjutningen har inte framförts från ansvarigt håll under den senaste trettioårsperioden. Detta förhållande gäller även i hög grad Norrbottens län och de i detta mål tilltalade skogsägarna.
 
Rättsförhållandet viltvårdsområdesföreningen ./. de tilltalade
Som framgår av ovan redovisade sakförhållanden, har Kuivakangas viltvårdsområdesförening ingen jakträtt på de tilltalades markområden. Fastighetsägarna har den fulla jakträtten kvar obeskuren. Till detta kommer att viltvårdsområdesförening saknar rättskapacitet på grund av olagliga stadgar (jämför här Kammarrättens i Sundsvall dom 2005-12-07, mål 2197-04. I realiteten existerar inte Kuivakangas vvo längre som rättsförmögen juridisk person. Även om så var fallet saknar vvo-föreningen jakträtt på de tilltalades markområden.
Fastighetsägarnas jakträtt kan endast rubbas, genom att de frivilligt genom upplåtelseavtal frånhändar sig jakträtten helt eller delvis, eller genom expropriativa rättsmedel uteslutande grundade på angelägna allmänna intressen. Inga sådana förhållanden föreligger i detta fall.
De tilltalade har, som fastighetsägare och legala jakträttshavare, i rättslig bemärkelse varit huvudmän för viltvårdsområdet och dess styrelse. Som framgått av ovanstående faktaredovisning har aldrig viltvårdsområdesföreningen förvärvat någon jakträtt på de tilltalades markområden. Som fastighetsägare och huvudmän har de tilltalade haft att besluta om erforderlig jakt på sina egna marker (se prop. 1991/92:9 s. 19).
Rättsförhållandet förändras inte av att viltvårdsområdesföreningen genom lagstridiga beslut och rättskränkande åtgärder försökt hindra de tilltalade att utnyttja sin legala jakträtt och samtidigt skydda sin skog mot allvarliga älgskador. De tilltalade har endast jagat på sina egna jaktområden.
De tilltalade har haft kompetenta jaktledare utsedda vid varje jakttillfälle. De har före jakten meddelat ledningen för viltvårds­området att de avser att jaga på sina egna jaktmarker, samt i efter­hand rapporterat de älgar som de fällt. De har inte fällt fler älgar än som motsvarar deras andel av den av länsstyrelsen beslutade tilldelningen. Någon överskjutning av tilldelade djur har inte skett från de tilltalades sida.  Något brott mot länsstyrelsens tilldelningsbeslut eller till detta fogade och lagligt grundade villkor har inte förekommit.
 
Likarättsprincipen då tvångsmedel kan förekomma
De tilltalade har tidigare haft sina markområden samordnade som en egen sektion inom viltvårdsområdet. Utan rättslig handlingsförmåga (bl.a. olagliga stadgar) har viltvårdsområdet påstått sig ha beslutat att vägra de tilltalade ha kvar sin tidigare väl fungerande sektion. Motivet härför har från viltvårdsområdets företrädare varit, att viltvården skulle lida allvarlig skada om de tilltalade fick fortsätta att jaga på sina egna jaktområden som omfattar 2.800 ha.
Samtidigt har en enskild fastighetsägare (styrelseledamot i vvo) som endast förfogar över c:a 500 ha medgivits att jaga älg på sin fastighet med egen tilldelning. Medan de till­talade nekats detta trots att deras areal om 2.800 ha nära tre gånger överskrider den i vvo-föreningens stadgar angivna arealgränsen på 1.000 ha för att ha rätt att bilda egen sektion inom vvo. Därmed har vvo-föreningen i dubbel bemärkelse brutit mot sina egna stadgar och olagligt kränkt enskild rätt.
 
Lagstiftning av betydelse för detta mål
Jaktlagen 10 § anger att det är fastighetsägaren som har jakträtten på sin mark. Enda undantaget anges vara om inte annat anges i 10 a § eller 11 §, samt därutöver föreskrifter meddelade med stöd av 25 §. Angivna undantag från grundregeln föreligger inte i detta fall.
Det är därmed fastighetsägarna som ensamma innehar jakträtten på sina egna markområden. Några andra undantag, ex för vvo, existerar inte.
Jaktlagen 33 § anger grunderna för registrering och licenstilldelning för licensområde. Då det är fastighetsägarna som utan intrång av annan innehar jakträtten på marken, är det uteslutet att någon annan än berörda fastighetsägare kan vara licensinnehavare. De närmare föreskrifterna för licensjakt efter älg återfinns i jaktförordningen 3 §, 3 a §, och 3 b §, samt i naturvårdsverkets föreskrifter 17 - 24 §§. Inte i något avseende ifrågasätts därvid fastighetsägarnas i lag klart angivna ensamrätt till jakt på egen mark.
Det lösliga förhållande som rått inom Kuivakangas vvo, i fråga om att områdesstyrelsen sökt licens för markområden där vvo-föreningen uppenbart inte haft någon jakträtt, faller in under vad som anges i prop. 1991/92:9 s 30 om s.k. grupplicens enligt följande; ” I vissa fall har ett större eller mindre antal frivilligt anslutna jaktlag, som tidigare jagat var för sig med egen tilldelning direkt från länsstyrelsen, sökt och erhållit en gemensam licens s.k. grupplicens. Varje grupplicens tilldelas av länsstyrelsen ett bestämt antal älgar vilka sedan fördelas mellan jaktlagen inom gruppen.”
Såväl lagstiftning som vvo-områdets egna stadgar (som man hävdar vara giltiga) ger de tilltalade fullt stöd för att utnyttja sin kvotdel av den gemensamma licenstilldelningen.
Att området och dess styrelse genom grov rättskränkning försökt hindra de tilltalade att utnyttja sin uppenbart legala rätt, förändrar inte de rättsliga grunderna för fastighetsägarnas ensamrätt till jakt och därmed andel av älglicensen.
 
Sammanfattning
En noggrann granskning av Haparandas tingsrätts dom i detta mål visar såväl i dess olika delar som sammantaget att tingsrätten felbedömt rättssituationen och avkunnat en uppenbart felaktig dom.
Som här ovan påvisats i fråga om faktiska sakförhållanden och de rättsregler som berör målet utvisar klart att de tilltalade inte i något avseende begått någon brottslig gärning.
Det lagrum som åklagaren åberopat i sin stämningsansökan, jaktlagen 43 § 1 p. kan överhuvudtaget inte vara tillämpbar, då de tilltalade uteslutande jagat på markområde där de har ensamrätten till jakt samt därvid endast utnyttjat den andel av gemensamhetslicensen som utfärdats med deras jaktområden som licensunderlag. Vad som anges i RF 2:18 och 2:20 samt Europakonventionen tilläggsprotokoll 20 mars 1952, artikel 1, om äganderättsskydd, har fullt genomslag i detta mål.
Någon jakt på annans jaktområde har inte förekommit. Något brott mot licensvillkoren har inte förekommit, då de tilltalade iakttagit dessa i alla avseenden i fråga om bl.a. utsedda jaktledare, hundar för eftersök, information till vvo-området etc.
Det enda som skulle kunnat utgöra grund för en fällande dom hade varit, om viltvården bevisligen lidit så allvarlig skada av att de legala jakträttshavarna fällde de aktuella älgarna på sin egen mark, att varit att anse som ett angeläget allmänt intresse att dessa älgar i stället fällts av personer som helt saknade jakträtt på detta markområde. Det är en självklarhet att det ur viltvårdssynpunkt var helt egalt vem som höll i geväret då dessa älgar under alla förhållanden skulle fällas.
Tingsrättens dom innebär att de legala jakträttshavarna frånhändas sin jakträtt, och att fastighetsägarna därmed förvägras sin grundlagsskyddade avkastningsrätt från marken.
I stället överförs denna rätt till personer som helt saknade jakträtt på marken. Tingsrättens dom är därmed en uppenbar obstruktion mot vad som klart stadgas i JL 10 §, RF 2:18 och 2:20 samt Europakonventionens tilläggsprotokoll 20 mars 1952, artikel 1.
Det framstår som synnerligen angeläget att hovrätten beviljar prövningstillstånd av följande skäl.
1. Tingsrättens dom framstår som en uppenbar domvilla och saknar i sin helhet stöd i  gällande lag och regelverk.
2. Frågan har stor betydelse för rättstillämpningen, då det är första gången som den nya lagen   om viltvårdsområden kommer till prövning utifrån dess i förarbetena angivna syften, samt jämväl prövas jämfört mot det förstärkta äganderättsskyddet som införts i RF 2:18 och 2:20 samt vad som anges i Europakonventionens tilläggsproto­kol1 20 mars 1952,
artikel 1 - Skydd för egendom.

Bernt Lindqvist
 

Håkan Önneholm och tio andra markägare jagade älg på de marker som de ägde eller arrenderade. De åtalades för jaktbrott – eftersom de jagat på egen hand och inte tillsammans med de övriga medlemmarna i Kuivakangas viltvårdsområdesförening. 
Önneholm och de medåtalade fälldes i tingsrätten men friades i hovrätten. Nu har HD, Högsta domstolen sagt sitt. Viltvårdsområdets överklagan avslås, eftersom de inte har rätt att överklaga. 
– I praktiken betyder det här att markägare kan bilda egna sektioner och jaga på viltvårdsområdesföreningarnas licenser. Ett steg i rätt riktning, säger Bernt Lindqvist, före detta förbundsjurist hos Jägarnas Riksförbund. 

Genom att kommentera på jaktojagare.se så godkänner du våra regler

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsGranngården
  • AnnonsChevalier
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsFähallen Jakt AB