När detta skrivs ligger strävhåriga taxen Ruff, för tredje dygnet på raken, drogad och utslagen i sin lilla koja under bokhyllan i vardagsrummet.
Håret är bortrakat på båda sidor om kroppen, strax bakom bogarna. Det största hålet är sytt med fem stygn. I två andra sår sticker dräneringsslangar ut – det är infektion och veterinären har satt dit dem för att såren inte ska läka ytligt innan allt var har runnit ut.
Daghusse Lennart och Ruff skulle ta en liten förmiddagspromenad i Tillberga.
De hann dock inte längre än till grindhålet. En tollare kom som skjuten ur en kanon, genom buskaget, och högg Ruff rakt över ryggen.
Ruskade sitt byte
Precis som vargarna ruskade han sitt byte och min lilla tax gallskrek.
Jag har observerat den där tollaren många gånger. Den är vrålilsken på andra hundar, speciellt mindre sorter som tax och terrier.
Kvinnan i familjen har, enligt mitt sätt att se saken, fullt upp att hålla tollaren när hon har den i koppel. Det är inte bara en sådan där hanhundsmässig uppstudsighet, vilja att tuppfäktas, utan ren och skär ilska.
Jag tog upp problemet med arga, stora hundar med Lennart.
– En dag kommer det säkert ett vilddjur rusande mot dig och Ruff, sa jag.
– Jag håller honom i stramt koppel – det är ingen fara, sa Lennart.
Men den här dagen kom tollaren inte kopplad med sin matte i andra ändan kopplet. Det var husse som rastade den och då var hunden lös – och den gick till omedelbar attack.
Lennart hann inte ens blinka innan Ruff satt i tollarens käftar.
Om den rasande hunden huggit bara några decimeter längre bak, så att bogbladen och frambenen inte tagit upp en del av kraften, är jag övertygad om att det aldrig mer blivit hund av Ruff igen.
Andra attacken
Han hade helt enkelt blivit delad i två bitar, avbiten på mitten.
Det är andra gången i år som stora hundar ger sig på Ruff hemma i kvarteret.
I våras var hans ena öra stort som en tennisboll efter att en 60-kilos bullmastiff huggit fast honom mot marken.
Försäkringsbolagens regler är lustiga. Både jag och tollareägaren har Agria som försäkringsbolag. Eftersom det var min hund som blev biten, ska också min försäkring stå för skadorna.
Två dygns omfattande vård på Strömsholms djursjukhus kostade nästan 13 000 kronor. Eftervården lär kosta några tusenlappar den också.
Allt som allt betalar min försäkring veterinärvård för max 30 000 kronor per år.
Om Ruff nu springer ut framför en bil under höstens jakt, blir påkörd och kanske måste få bäckenbenet ihoplappat (vanlig skada på påkörda taxar) kommer försäkringen inte att räcka till det också.
Efter tollareattacken är Ruff med andra ord knappast försäkrad.
– Du får helt enkelt lösa en ny försäkring. Men då måste du vända dig till något annat bolag, sa kvinnan i Agrias kundtjänst, med ett så naturligt tonfall att det nästan lät riktigt seriöst och bra.
Hur går det mentalt?
Men det där är egentligen småpotatis i sammanhanget. Frågan är istället om Ruff återhämtar sig mentalt efter attacken. Frågan är också hur jag och Lennart ska våga rasta honom utan att han riskerar att slitas i stycken av någon frustrerad tamvarg.
Flera gånger per år skriver lokaltidningen i Västerås om småhundar som kommit i vägen för lösspringande hundar, i många fall kamphundar av olika slag. Hundar som bara är ute efter att döda när de upptäcker en liten hund.
Hemma på vår tomt vet vi hur det gick. Och på andra sidan järnvägen finns ett annat monster som höll på att tugga bort huvudet på taxen Albert tidigare i år. Frågan är var vi ska göra våra rastningsturer.
Gärna färre vargar i skogen, men först vargtomt i villakvarteren…