Länge rådde det osäkerhet om huruvida det skett någon föryngring i reviret Siggefora i Uppsala län. Nu har det visat sig att den genetiskt viktiga alfahanen, av rysk-finsk härstamning, har parat sig med sin egen dotter som fått två valpar.
Risk för inavel
En läsare hörde av sig till Jakt & Jägare och undrade hur detta ökar risken för sjukdom genom inavel och vad det på sikt betyder för vargarna i Siggeforareviret och övriga landet.
Tidningen tog frågan vidare till Sveriges ledande vargforskare.
– Inavel i sig är varken bra eller dåligt. Linjeavel som vi ägnar oss åt avseende hundar för att få fram önskvärda egenskaper sker inte hos vilda djur. Där är det mer slumpen som avgör, säger Jens Frank, forskare på Viltskadecenter, Grimsö forskningsstation.
Han tillägger:
– Inget säger att det med nödvändighet är dåligt med inavel. Risken i ett 100-årsperspektiv är att många individer blir känsliga för samma sak. I stället för att slå ut tio procent av stammen, kanske en sjukdom dödar 20 eller 25 procent.
Var illa ute
Även vargforskaren Olof Liberg, också han på Grimsö forskningsstation, talar om ett 100-årsperspektiv. Han påpekar att den svenska vargstammen var illa ute, i ett inavelsperspektiv, under det tidiga 2 000-talet. Sedan invandrade ett par individer med fräscha gener, det räckte.
– Det sköt upp problemet, vi fick en respit på 100 år.
Han fortsätter:
– Inavel är inte ett absolut begrepp, det handlar om en skala, inte om antingen eller. Det spelar ingen roll om en genetiskt viktig varg får en avkomma med sin dotter eller med en obesläktad individ om dottern senare får avkomma.
Fördröjer spridning
Olof Liberg understryker att det faktum att en varg parar sig med sin egen avkomma inte förstör de ovanliga och eftertraktade generna, det bara fördröjer spridandet av dem.
– Ur genetisk synvinkel spelar det inte så stor roll om han parar sig med sin dotter. Det blir lokal inavel, men det viktiga är att de bär på en massa gener som är ovanliga i den övriga populationen.
