Foto: PrivatJägaren Tor Karlsson i Storuman har tillbringat stora delar av sitt liv i skogen med bössan på axeln. Nu kämpar han sedan tre år för att myndigheterna ska lämna tillbaka hans vapen.

Polisen tog Tors vapen för tre år sedan

Rättslös efter utmattningsdepression
Tor Karlsson, 56, föll in i en utmattningsdepression för tre år sedan. I dag stortrivs han på jobbet, är helnykterist och stöttas av sin jaktintresserade familj. Men sina vapen får han inte tillbaka, trots ett psykiatriskt intyg om att han är frisk igen.

56-årige Tor Karlsson bor utanför Storuman och under hela sitt liv har jakten varit hans huvudsakliga intresse.
Men också arbetstiden tillbringar han ute i skogen – som områdesansvarig för ett stort skogsbolag.
– Jag älskar mitt jobb, skogen är ju mitt andra hem. Jag kan tillägga att min arbetsgivare har varit ett fantastiskt stöd för mig under den svåra perioden, säger han och tillägger:
– Men att jag inte får jaga påverkar mig och hela familjen något fruktansvärt. Jag har skjutit så många älgar i livet att det kan räcka, det är hundarna som är mitt huvudintresse. Äldsta dottern följer med och bär bössa och det är trevligt. Men det är något som saknas, det tror jag att alla jägare förstår.

Tog på sig för mycket jobb
Det var 2018 som Tor Karlssons problem började. En av hans kollegor gick i pension och det kom ingen ersättare efter honom.
– Jag tog på mig allt mer och för att slappna av gjorde jag som folk alltid har gjort, jag tog en sup. Det blev mer och mer brännvin och jag mådde allt sämre.
Till slut hamnade han på lasarettet i Lycksele och fick diagnosen utmattningsdepression.
I samband med det uttalade han orden som han har ångrat många gånger sedan dess:
– Jag sa att jag inte ville leva längre, men det fanns ju inget allvar bakom de orden. Jag har hört många som sagt så på fyllan. De som verkligen vill komma till ett avslut säger inget, de skrider till verket.

Det andra stora misstaget
I maj 2018 omhändertogs hans vapen då Polismyndigheten inte ansåg att han var en lämplig innehavare med hänvisning till att han hade alkoholproblem och var psykiskt instabil.
Tor Karlsson vände sig till en psykiatrisk mottagning – dels för att få verktyg att hantera framtida situationer i livet med, dels för att visa att han var frisk.
– Det var mitt andra stora misstag, det har bara använts mot mig. Dessutom påstår polisen rakt ut att det inte stämmer att jag arbetar 100 procent. Det hade räckt att det ringt och frågat min arbetsgivare så skulle det frågetecknet ha rätats ut.
– Jag har kämpat med näbbar och klor och överklagat. Jag är ju inte jurist och skriver som jag tänker och pratar. Lyckligtvis har jag en dotter som är duktig och hjälper mig.
Av myndigheternas skrivelse och av domstolsavgöranden framgår att det råder en samstämmig bild om att Tor Karlsson lever ett mycket ordnat liv och har tillfrisknat från sin utmattningsdepression.
Ändå vill man avväpna honom.

Helnykter och friskförklarad
I en dom, då förvaltningsrätten i Umeå avslog Tor Karlssons överklagande av Polismyndighetens beslut att inte låta honom återfå vapnen, står det att ”av samtliga inlämnade läkarintyg framgår att Tor Karlsson nu är stabil i sitt mående”.
Då kammarrätten i Sundsvall fastställde förvaltningsrättens dom var en av tre domare skiljaktig och konstaterade bland annat att Tor Karlsson varit symptomfri i ett år, arbetat 100 procent sedan i höstas, inte är självmordsbenägen, har gott stöd från familjen, tar antabus och enligt laboratorieprover är helnykterist.
Avslutningsvis fastslog den skiljaktiga domaren:
”Då utredningen enligt min mening inte visar att det finns någon risk för att vapnen kommer att missbrukas anser jag att överklagandet ska bifallas och Tor Karlsson beviljas det sökta tillståndet att inneha vapen.”
– Extra bittert är att polisjuristen i Sundsvall, som jag inte ens pratat med, skriver att mitt jaktintresse är sjukligt stort. Att det inte kan vara nyttigt för mig, kommenterar Tor Karlsson.

Allt vänds till något negativt
I samband med domstolsförhandlingarna har Polismyndigheten kommit till tals vid flera tillfällen. Tor Karlsson tycker att det mellan raderna går att ana en vilja att aldrig låta honom få sina vapen tillbaka.
Allting vänds till hans nackdel.
I ett yttrande skrev till exempel en av myndighetens jurister:
”Det är förvisso positivt att Tor Karlsson själv varit hjälpsökande och kontinuerligt tycks må bättre.”
I samma utlåtande skrev polisjuristen något som bara kan tolkas som att hon ser det som ett besvärande faktum – både om Tor Karlsson arbetar och om han inte gör det:
”Av det läkarintyg som kammarrätten bifogat föreläggandet framgår att Tor Karlsson planerades återgå i fullt arbete i september. Det är oklart huruvida denna plan vidhållits och om han nu arbetar heltid. Oavsett detta konstaterar Polismyndigheten, mot bakgrund av de återkommande depressionerna som Tor Karlsson insjuknat i, att det är oklart hur arbetet kommer att påverka hans mående. Därför bör ytterligare långsiktighet krävas för att säkerställa att han inte återfaller i depression.”

Tungt vägande läkarutlåtande
Själv tycker Tor Karlsson att ett intyg från en överläkare i psykiatri och avdelningschefen på den psykiatriska mottagningen i Lycksele borde betyda mer inför domstolarna än det gjort.
De båda skriver:
”Den sammantagna bedömningen är att, ur ett psykiatriskt perspektiv, det inte finns någon indikation på att Tor Karlsson inte skulle inneha skjutvapen på ett säkert sätt. Rekommendationen är därför att Tor Karlsson ska få återfå sina vapen och ha möjlighet att bedriva jakt med egna vapen, då detta är hans stora intresse.”
– Det borde väl smälla högre än vad en, ursäkta uttrycket, snut i Sundsvall råkar tycka?
Hur kommer du nu att gå vidare?
– Jag vet ärligt talat inte. Jag får avslag på allt jag skickar in. Det jobbiga är att jag inte får något datum, det är totalt godtyckligt. Nu hoppas jag på att få tillbaka mina vapen i tid för älgjakten, säger Tor Karlsson och tillägger:
– En sak som känns bra är att mina två döttrar säger att de är stolta över att jag klarat pressen. De har också gjort inlägg i mina överklaganden där de skriver att de ju aldrig hade stöttat mig om de var det minsta rädda att jag skulle göra något dumt med mina vapen. Familjen har verkligen svetsats samman.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på print
Dela på email
Ämnen i artikeln
Liknande artiklar
Hämtar artiklar ...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Fyll i din e-postadress och godkänn villkoren så får du automatiskt ett mejl varje dag med de senaste nyheterna.

Opinion

Hämtar artiklar ...