”Jaktturism är en viktig del av utvecklingen i landsbygden och bidrar till bättre ekonomi och att traditioner bevaras.”
Så lyder det i en forskningsrapport om jaktturism som Jakt & Jägare har rapporterat om.
Man konstaterar också, klokt nog, att denna typ av verksamhet är tämligen komplex med många olika intressen som måste vägas mot varandra.
Turister bedriver inte viltvård
För den markägare som har en viss ådra av girighet och vill få ut maximal avkastning av sin fastighet kan jaktturism vara en väg. Det ställer dock vissa krav på markägaren om att upprätthålla en viltförvaltning på fastigheten. För viltvården svarar vanligen markägaren och jägaren gemensamt.
Kan man ringa jaktturisten när djuren behöver stödutfodras eller när räven härjar bland de nyfödda lammen vid gården? Nej, det fungerar inte på det sättet. Antingen får markägaren sköta det själv eller be någon lokal jaktlig förmåga.
När den som har arrenderat eller sålt ut jakten till jaktturister av olika kategorier (tyskar, danskar eller svenska storstadsbor) behövs hjälp av lokala förmågor. När svaret blir ”ring tysken” kanske polletten ramlar ner.
Bättre ekonomi kan dupera
Den förbättrade ekonomin som forskarna kunde påvisa kan vara mycket kortsiktig. Men ändå tillräckligt långsiktig för att dupera en mängd beslutsfattare att ändra regelverk till förmån för jaktturism och samtidigt då till nackdel för lokalbefolkningen. Glädjekalkylen överträffar sig själv och kanske får forskarna i slutänden fast arbete på den myndighet som ska arbeta för ökad jaktturism.
Det är inte ovanligt att beslutsfattare tar socioekonomiska hänsyn vid utformning av lagstiftning gällande nyttjande av naturresurser. Kan man påvisa att arbetstillfällen ökar i landsbygden så är det skäl nog. Det är säkert så att en tillrest turist betalar mer för att skjuta en fin älgtjur eller råbock. Men det finns ju andra hänsyn att ta för att viltvården ska fungera.
Inom områden där alla gubbarna i jaktlaget har väggarna fyllda med älgkronor kan man naturligtvis ta in enstaka gästjägare som är villiga att betala bra för en ståtlig älg. Någon storskalig turistverksamhet blir det nog inte och inte några arbetstillfällen heller. Ett litet extra tillskott i jaktlagets kassa kan ju därtill vara bra.
Sista dåren är inte född
Som tur är så är jakten, än så länge, starkt kopplad till markägandet. Så myndigheterna bör inte ens tänka tanken att skapa en gräddfil för jaktturisterna, även om det kliar i fingrarna. Dock, utan att förringa myndigheternas kunskaper, måste man ändå ha i bakhuvet att den sista dåren faktiskt inte är född ännu.
Fiske kan i många sammanhang jämföras med jakt, men där har fri-fiskereglerna i havet numera tolkats som allemansrätt. Vattenägaren kan inte fiska med traditionella redskap på sitt eget vatten, då Havs- och vattenmyndigheten har förbjudit det. Detta gäller stora delar av Sveriges kust i dag. Endast sportfiske och fisketurism ska vara tillåtet. Trots att svenska staten äger otroligt stora vattenområden valde man att lägga förbud mot traditionellt fiske på de enskilt ägda vattnen.
Vilken myndighet som vill hålla i skaftet för en liknande jaktreform vet jag inte. Kanske samma myndighet som anser att i jämlikhetens namn så ska alla delar av Sverige ha lika stor vargtäthet.
Turism är ingen jakttradition
Då forskarna också kom fram till att jakttraditioner bättre skulle bevaras genom jaktturism så ställer man sig frågande. Vad är det i jakttraditionen som stärks av att som turist åka till landsbygden för att jaga vid några tillfällen?
Jakttradition är ett stort och vidlyftigt begrepp som inbegriper så mycket mera än en kort jaktvistelse. Den dag som jaktturismen blir svensk jakttradition hoppas jag att jag slutat att jaga.
