Danskt gemyt blir till förtret på björnprovet

Det egentillverkade trycket är av yppersta klass och den fina slutstycksgången kan få den mest hårdhudade 1900-entusiasten att vekna.
Men fyra träff på björntavlan under 20 sekunder är bara att glömma med det här kinkiga provexemplaret. Danskt gemyt förvandlas snabbt till danskt förtret. Det går inte att klara björnpassprovet med den här nya Schultz & Larsen-studsaren, som vägrar repetera snabbt. Boven i dramat är en slack magasinsfjäder. Matningsproblemen innebär dessutom att utdragarstiftet kom på drift.

Visst har jag vissa förväntningar när jag får lägga vantarna på en Schultz & Larsen-studsare. Förväntningarna handlar om trycke, precision och finish. Med sin pip- och tryckestillverkning och sin tidigare studsarproduktion har Schultz & Larsen etablerat ett gott rykte. När nu det danska företaget lanserar ett budgetalternativ till storebror M97 är intresset på topp.

Fast pipa

De viktigaste skillnaderna på de två syskonen är en något enklare konstruktion på Classic med fast pipa och något annorlunda kolv.

Det första som slår en när man tittar över vapnet är att här finns ingen plast eller aluminium. Bara stål och trä. Enligt mitt sätt att se är detta ett stort plus, som bidrar både till kvalitetskänsla och ägarglädje.

Classic-modellen är dessutom naturligtvis ett intressant alternativ för den som gillar Schultz & Larsen men inte har råd eller inte vill ha ett vapen med pipbytessystem. Det finns ju faktiskt en eller annan god anledning, förutom den ekonomiska aspekten, att välja en studsare med fast pipa, trots vapengarderoben.

Den främsta anledningen är självklart risken med att bygga upp en kulvapengarderob runt ett enda system. Går något sönder eller försvinner i mekanismen är alla ”bössorna” och hela jakten helt plötsligt satt ur spel.

Den nya kolven är i mitt tycke en klar förbättring mot storebrorsmodellen. Den är utförd i vad som kanske kan beskrivas som en uträtad svinrygg. I det närmaste en rak kolv på modernt amerikanskt manér, med en liten aning tysk radie över kolvkammen.

Trevliga kolvlinjer

Hur som helst har kolven för ögat trevliga linjer och är ergonomiskt väl utformad. Kolvlängden är dock väl tilltagen. På testvapnet uppmättes den till 365 millimeter mellan avtryckare och bakkappa. Det borde vara mer än tillräckligt för de flesta. För mig är den för lång. Men det är bättre att kolven i så fall är för lång från början, än det omvända förhållandet. Det är ju som bekant både enklare och billigare att ta bort material än att sätta dit.

Förstocken är relativt tunn och med utplanade sidor. Pistolgreppet har en rejäl utfyllnad på högersidan som bidrar till det trevliga uppförandet.

Även om man i mitt tycke har lyckats mycket bra med utformningen, så har danskarna tyvärr inte gjort så med finishen. Den här kolven borde ha fått ett par veckors puts till innan den släpptes ut. Oljeboningen är så tunn att den är i det närmaste obefintlig. Kolven har, antagligen på grund av en bit ytved längst fram i förstocken, betsats ganska hårt. Detta är normalt sett naturligtvis inget problem, men med den tvivelaktiga ytbehandlingen i det här fallet blir det inte bra.

Redan efter ett tiotal passeringar in och ut ur lammullsfodralet har betsen börjat nötas ner längst fram på förstocken. Detta leder också till rent praktiska problem, eller som en av testskyttarna uttryckte det:

”Den här kolven är inte porfylld, det känner man på att skäggstubben fastnar i porerna!” Och mycket riktigt är det så. Även den handgjorda nätskärningen är ofärdig.

Mekanismen är från fabrik tvåpunktsbäddad i kolven, ända fram till och med den cylindriska delen av pipan. Därifrån är pipan rejält frilagd. Detta ska vi nog vara tacksamma för. Jag tvivlar nämligen starkt på att kolven i sitt nuvarande skick skulle klara av en veckas älgjaktsregnande.

Mekanismen är, i likhet med M97, relativt smäcker och med tilltalande form, till skillnad från S&L:s tidigare studsare som har varit minst sagt generösa i metallåtgången.

Bra säkerhet

Danskarna har sörjt relativt väl för skyttens säkerhet. Både pipmutter och slutstycke är försedda med rejäla gasevakueringshål i händelse av läckage. Dessutom går slutstyckshandtaget ner en bit i lådan och bör tjänstgöra som en extra säkerhetslåsning.

Slutstycket är försett med tre låsklackar, vilket väl främst ger en fördel och en nackdel. Fördelen är att öppningsvinkeln blir mindre, och nackdelen att uppspännandet går lite tyngre än på en motsvarande mekanism med två låsklackar. Detta är dock inget stort problem, utan snarare en vanesak.

För att säkerställa en problemfri matning med de tre låsklackarna är Classic-studsaren också försedd med ett löstagbart radmagasin, med tre skotts-kapacitet.

Nästan utan skrammel

Som funktionalist anser jag att alla lösa delar, som kan skramla och/eller trilla bort när man minst behöver det, bör undvikas i jaktvapenkonstruktioner. Till Schultz & Larsens försvar skall ändå sägas att magasinet är närapå skrammelfritt.

Magasinsspärren sitter försänkt i underbeslaget och är lite lagom hårdmanövrerad, så risken för att tappa magasinet kanske inte är alarmerande ändå. Att man bara kan ladda bössan med tre plus ett skott får man ta. Den som anser sig behöva större magasinskapacitet får snällt bita ihop och köpa ett inte helt billigt femskottsmagasin.

Mekanismen har frästa integrerade spår för S&L:s egna kikarfästen. Detta begränsar naturligtvis urvalet till originaldelar, men det kanske inte gör så mycket. De egna fästena både ser trevliga ut och fungerar bra.

Kikaren går snabbt att lossa och sätta dit, dock behövs en insexnyckel till hjälp.

Dessutom finns två olika lägen för fästena på både lådvalv och pipmutter. Därmed är det möjligt att i viss mån kan anpassa placeringen av fästena efter kroppsbyggnad, säsong eller den använda kikaren.

Fin slutstycksgång

Slutstycksgången är så följsam att den förtjänar ett eget omnämnande. Jag inbillar mig att till och med den mest hårdhudade 1900-anhängare skulle bli lite våt i ögonvrån. Bidragande till detta faktum är det cylindriska slutstycket (låsklackarna har samma ytterdiameter som slutstyckskroppen), den avlånga slutstycksspärren som löper i ett spår i slutstycket och därmed fungerar även som styrtapp. Dessutom bidrar den långa bussningsytan i lådvalvet. Slutstycket har helt enkelt inget utrymme att leka byrålåda, utan styr snällt åt rätt håll när man repeterar. Slutstyckskroppen har även en fin finish, något som tyvärr inte kan sägas om stötbotten. Den ser faktiskt rent eländig ut.

Utdrageriet är av Winchester-modell med en fjädrande utdragartand, infräst i ena låsklacken, och en fjäderbelastad utkastare.

Sidosäkringen är av trelägestyp. I mellanläget kan slutstycket öppnas med vapnet fortfarande säkrat. Bössan går att osäkra relativt tyst, om man inte har för bråttom.

Direkttrycket är Schultz & Larsens egen konstruktion och här blir man inte besviken. Som förväntat är det av yppersta klass och dessutom fullt justerbart för släp, vikt och eftertryck. Vid leverans av testvapnet var det helt rent och släpfritt, men en aning tungt. Några minuters skruvande tog dock ner det till cirka ett kilo.

Finishen på metallen skulle jag gärna ha velat säga var god, men som med bössan i helhet är det ömsom vin, ömsom vatten.

Fin blånering

Pipan är krönt, putsad och blånerad till en mycket fin finish i bästa Schultz & Larsen-anda. Blåneringen är fin överlag. På mekanismen är det dock lite sämre ställt med underarbetet. Där finns en hel del maskinspår och tyvärr en del skarpa kanter och grader här och där. Bland annat är lådvalvets spår för slutstycket utsatt för lite urflisning, möjligtvis en effekt av härdningen. Lådväggarna bär tydliga spår av fräsning. Dessa yttre detaljer är dock mest kosmetiska anmärkningar. Det blir lite värre när den dåliga finishen är på insidan, vilket vi kommer till alldeles strax.

Provskjutning har skett både på löpande viltmål och i bänk. Samtliga som har fått prova studsaren har uttryckt mer eller mindre förtjusning över balansen, trycket och kolvformen. Faktum är att dessa tre egenskaper verkar i perfekt symbios. Classic-modellen är riktigt trevlig att skjuta med.

Att testvapnet var kamrat för den snälla .308 Winchester gör naturligtvis inte skjutupplevelsen sämre. Men man kan anta att med dessa goda förutsättningar vore även 9,3×62 en trevlig upplevelse.

Nå, allt var som sagt inte trevligt. I likhet med den förutnämnda kolven har man tyvärr glömt en del. Bearbetningsmärken på slutstyckets stötbotten och otäcka grader på toppen av matningsrampen ledde snabbt till imponerande högar av mässingsspån avlämnade på sagda platser. Och mässingsspån i låda och slutstycke, förutom att hylsorna slits och matningen saboteras, leder förr eller senare till större problem.

Annars avlöpte provskjutningarna funktionsmässigt mycket väl, tills snabbskytteövningarna påbörjades. Det visade sig att vid ett för häftigt repeterande (så som man gärna gör, och skall göra, om man har bråttom och repeterar med bössan vid axeln) så hann inte bakändan av den sista patronen i magasinet att matas upp i tid, vilket ledde till att den ställde sig på tvären vid matningsrampen. Tvärstopp naturligtvis!

Detta inträffade inte då och då, utan hela tiden vid snabba repeteringar. Felet är lätt åtgärdat, eftersom orsaken torde vara en alldeles för slack magasinsfjäder.

Det är dock mycket förvånande att man inte kontrollerat matningen innan man släppte ut bössan från fabriken. Undertecknad var heller inte den enda som drabbades. I princip alla som försökte sig på doubléer har drabbats. I levererat skick är den här bössan alltså ingenting för älg- eller björnprov.

Utdragarstiftet på drift

Betydligt allvarligare var det fel som uppenbarades i samband med detta. Vid ett antal tillfällen, när slutstycket kört fast på sagda vis, blev momentet uppenbarligen alldeles för stort för utdragarstiftet. Stiftet, som sitter monterat i slutstyckets axiella riktning, började glida ut framåt. Har man tur stannar det halvvägs och skytten upptäcker det. Alternativet är att stiftet trycks tillbaks nästa gång slutstycket stängs. Har man otur lossnar stiftet helt och man har en stunds intensivt letande efter utdragare och stift i ljungen framför sig.

Risken är mycket överhängande för att det är slutskjutet för dagen, eller tills man fått fatt i en ny utdragare. Vid ett nödvändigt andraskott på en livs levande inkommande björn eller skadskjuten älg, ja då blir det kanske onödigt spännande…

Precisionsskjutningarna genomfördes med viss svårighet, eftersom den medlevererade kikaren (Helia CSX 1,5×6) var försedd med ett belyst riktmedel med ”dot”. Trevlig kikare för övrigt, men personligen har jag lite svårt att utöva precisionsskytte med ”dottar”.

Endast fabriksammunition har testats: Norma Vulcan, Nosler BST, Oryx och jaktmatch, Lapua Mega och S&B:s övningsammunition. Även om studsaren har gillat det mesta den har matats med verkade överlag Normas Nosler Ballistic Tip prestera lite bättre än de övriga. Bössan har, vid upprepade tillfällen, med sagda ammunition levererat flera träffbilder på 15 – 20 millimeter (treskottsserier med kall pipa för varje skott).

Över förväntan

Den danska studsaren har faktiskt också gått över förväntan bra med både Normas och Sellier & Bellots övningsammunition. Det hade jag väl kanske inte riktigt väntat mig. Så med en riktigt kompetent skytt och lite noggrann handladdning finns det högst troligt en hel del precision att hämta ut ur det här systemet.

Är då en Schultz & Larsen Classic ett bra köp? Jo, jag skulle kanske kunna tänka mig att ställa en dylik i vapenskåpet, på några villkor.

Danskarna bör naturligtvis fixa kolven. I det skick den var på testvapnet var den absolut inte lämplig att ta ut i skogen, eller knappt ens på skjutbanan. De mekaniska problemen, som är enkelt lösta, borde definitivt inte få förekomma på ett fabriksnytt, nylevererat vapen.

Man skall helt enkelt inte behöva uppleva trilskande matning och borttappade utdragare innan man ens har hunnit skjuta 100 skott.

De irriterande och i vissa fall på lång sikt problemskapande småskavankerna, i form av grader och bearbetningsmärken, måste också bort.

Egentligen vill jag ju gilla den här Schultz & Larsen-studsaren, men man har gjort det onödigt svårt för mig. På plussidan står som sagt precisionsegenskaperna, stilen, trycket, balansen och de allmänna skjutegenskaperna. Samt kanske lyckan över att äga en studsare, som är både traditionell och modern och lite ovanlig ute i jaktlagen.

Jag kan bara hoppas och önska att testexemplaret är ett måndagsexemplar, eller annat olycksfall i arbetet. Jag vet att danskarna kan bättre än så här!

Fakta: Schultz & Larsen Classic

Piplängd: 600 mm. Vikt: 3 200 gram. Kolvlängd: 365 mm. Fullt ställbart direkttrycke. Löstagbart radmagasin för tre patroner. Femskottsmagasin finns som tillbehör. Tillgängliga kalibrar är 6,5×55, .308 Win, .30-06 och 9,3×62. Priser: Schultz & Larsen Classic: cirka 8 995 kronor. Kikarfästen 1”/ 30 mm: cirka 800

kronor. Magasin (tre- och femskotts): 1 300 kronor. Generalagent: Classic Vapen, telefon: 033-28 47 90.