Kärret vi besöker under en av jaktdagarna ger en bra utdelning i vildsvinsjakten och en extrem jaktupplevelse som Nisse Tingvall aldrig kommer glömma.
Kärret vi besöker under en av jaktdagarna ger en bra utdelning i vildsvinsjakten och en extrem jaktupplevelse som Nisse Tingvall aldrig kommer glömma.

Jaktäventyr i Australien

21-årige Nisse Tingvall från Valdemarsvik har rest till Australien för att få uppleva ett riktigt jaktäventyr. Totalt skjuter vi 15 kängurur, 17 vildsvin, två hjortar och en dingo på fyra dagars jakt.
Två situationer med vildsvin ger riktigt hög puls och ett otäckt sår på jaktguidens tumme.

Efter två timmars lokalflyg till Emerald väntar Ian och Kathy Jaques. Med sitt företag, Australian Hunting Consultants, erbjuder de jakter ”down under”.

I Australien är bilturer betydligt längre än i Norrland. Bilturen ”runt knuten” ut på landet är en tripp på cirka tre timmar. Sedan är det inte mer än fem mil till gården, där bogmontagen hänger tätt. Mike, gårdens ägare, är snabb på att berätta om sina jakter.

Stora marker

Mike äger gården Hotspur på 5 000 tunnland och arbetar endast med jakt på sin gård. Granngården ägs av Mikes bror. Hotspur är en liten gård. Mikes bror har marker som är lite större, cirka 250 000 tunnland. Mike sköter jakten på båda markerna.

Det är bestämt att Nisse Tingvall skall fälla en red deer, en motsvarighet till kronhjort.

Hjorten har inte lika kraftiga horn, men har fler taggar än vi är vana vid.

En fyra-sextaggare i Sverige och Europa har redan fått åtta eller kanske tio taggar. Därmed är trofén tjusig även om den inte är så stor och grov.

Nisse tar bössan på axeln. Ansiktsnätet är nerpackat och kamostället är på.

Jakten bedrivs som smygjakt och det är viktigt att kolla vinden hela tiden. Ian har en flaska med vitt puder som visar åt vilket håll vi bör gå åt.

Kallt på morgonen

Vi går på den röda torra marken, som är ett kännetecken för Australien. Det är mitt i vintern, så det är kallt nu på morgonen, cirka fem plusgrader. Det hänger lite dagg i gräset, men annars är det torrt, mycket torrt.

Vi går ner i tomma flodbäddar, som skulle kunna bli perfekt både som gömsle och ett naturligt skjutstöd om tillfälle ges.

Efter en stunds vandrande syns det första viltet, förutom kängurur. En stor svajande kropp rör sig i buskaget cirka 150 meter från oss. Kroppen är gulaktig och stor, mycket stor. Snart kommer ytterligare två och tre djur gående på ett led.

– Det är ju kameler, utbrister Nisse förvånad.

Ser kängurur

Vi smyger vidare och ser ofta kängurur, ibland ensamma men många gånger i mindre flockar på upp till fyra-fem djur.

– De är på väg ut i det öppna nu för att söka föda efter att ha varit inne i tätt buskage under natten, förklarar Ian Jaques.

De boxande kängurutjurarna kan bli riktigt våldsamma i sina kamper om honorna.

Vid ett tillfälle ser vi en stor fin tjur som har spår efter åratal av kamper. Han är stor i kroppen och är hela tiden mycket vaksam. Tjurens ena öra är sönderslitet.

– Han har kanske boxats mot Mike Tyson, ni vet han som bet av sin motståndare örat, skrattar Ian.

Kängurun jagas i Australien, främst av professionella kängurujägare som har tillstånd av staten att fälla två miljoner djur per år.

Jakten sker mestadels nattetid med mycket starka strålkastare och från bil, vilket kallas spotlighting. Vapnen är ofta mycket flackskjutande eftersom skjutavstånden kan bli uppåt 300 meter.

Markägare får jaga

Utöver yrkesjägarna kan även markägare ha rätt att skjuta känguru på sin mark om han har tamboskap. Detta är en form av skyddsjakt. En känguru betar cirka fyra gånger så mycket som ett får. Med långa tider av torka kan skadorna orsakade av kängurur bli mycket kostsamma för markägaren och plågsamma för boskapen. Men denna dag jagar vid endast hjort och kängururna får glatt skutta vidare.

Efter en fikapaus påbörjar vi jakten igen. Vi går mellan alla vattenhål mot vinden och försöker göra oss så osynliga som möjligt. Kängurur ställer till det för oss till viss del. De är så många och vi stöter dem hela tiden, vilket i sin tur skrämmer hjortarna.

Tär på benen

Det tär på benen att gå i denna terräng. Det är stenar, sprickor i jorden, tistlar och annat som gör att en vandrare hela tiden måste vara på alerten.

Trots ständigt spejande med kikaren ser vi inga hjortar. Efter lunch på gården är det åter dags att ge sig ut för att leta hjort. I trappan hör jag Nisse väsa.

– Kom fort som f-n. Det står en fin hjort bara 250 meter utanför tomten!

Ian, Mike och Nisse diskuterar hjortens storlek medan de sakta tar sig runt för att komma i bra läge utan att låta hjorten få vind av dem.

När Nisse tar på sig sina hörselkåpor förstår jag att han bestämt sig för att skjuta. Sakta tar han sig cirka 50 meter närmare hjorten. Nisse lägger sig försiktigt ner och fäller ut benstödet och börjar skärpa sin andning. Hans koncentration ökar avsevärt. Hjorten står och betar på cirka 180 meters håll. Han har inte märkt den annalkande faran och är helt lugn. Betandes på halvmeter högt gräs värmer han sig i middagssolen och avbryts av skottet.

Hjorten ramlar efter att ha stapplat kanske 20 meter.

Skottet tog bra och kulan, en .270 WSM, har gjort sitt jobb med imponerande resultat. Nisses gevär, en Browning .270 WSM med ett 3-9×40-sikte kommer att visa sig vara en enastående kombination för jakt i Australien.

Kulan är Winchester ballistic tip och stoppar allt som kommer i dess väg. Oavsett avstånd går det att hålla ”mitt på målet”.

Avstånden varierar från 15 meter till över 200 på vildsvin, dingo och kängurur och hjortar.

Vi åker och letar efter den fällda hjorten.

Väl framme vid skottplatsen är det lätt att följa blodspåren 20 meter bort till en mycket fin hjort. Nisse andas ut. Gratulationer och diskussioner kring taggarna följer. Det är en tiotaggare. Men hjorten har tyvärr två trasiga spetsar, förmodligen brutna i en strid med en rival om en bit revir.

På gårdens slaktplats går flåarbetet snabbt. Ian är en mycket van jägare och allt sker på ren rutin.

Nisse väljer att endast beställa ett klassiskt hornmontage på platta, någon som Ian gör för några hundralappar.

3 000 för bogmontage

Ett bogmontage kostar runt 3 000 kronor. Ian har en bra kontakt som sköter om hans gästers montage.

Dessa skeppas sedan till Europa med hjälp av en professionell tysk transportör, som specialiserat sig på att frakta troféer från hela världen till Europa.

Det är nu dags att ge sig ut på lite ”lättsammare” jakt efter känguru. Det finns ett knappt 20-tal underarter av olika kängurur i Australien. Vid Hotspur finns fyra jaktbara känguruarter.

Jakten är inte extremt svår om man bara är beredd. Kängurur syns dåligt bland gräset och de vanligaste är inte så stora. Den art vi i Europa tänker på när vi pratar om kängurur är den stora röda. Den kan bli cirka 2,5 meter hög, men är inte så vanlig här i denna del av Australien.

Vi jagar wallaroo och vallaby och eastern grey kangaroo. De är antingen grå eller nästan svarta och stora som ett rådjur ungefär.

15 kängurur fällda

Vi skjuter tre-fyra kängurur om dagen. Efter veckan på Hotspur har vi fällt 15 kängurur av varierande storlekar och ras. Det är en annorlunda och mycket rolig jakt.

Skotthållen kan bli allt från 20 till 150 meter. Oftast sitter kängurun stilla när man skjuter, vilket helt klart är att rekommendera i alla fall för en nybörjare.

Vi håller i oss för glatta livet på flaket på den skumpande Toyotan när Ian drar på över stock och sten. När den första kängurun visar sig, på kanske 300 meters avstånd, stannar Ian bilen och Nisse hoppar av.

Genom att smyga mot vinden, och röra sig så tyst han bara kan, lyckas Nisse få avståndet att krympa ner till 100 meter.

Med ett bra stöd mot en sten och ett helt ovetande bytesdjur är jaktskottet mycket likt vad som gäller under bockjakt i augusti. Kängurun faller direkt i skottet och Nisse andas ut efter en spännande och ansmygning.

Ska spara skinnet

Nisse slänger upp kängurun på bilen. Han vill ha skinnet som trofé hemma i rummet. Vid jakt på känguru gäller det att kolla så att det inte är en hona med en ”Joey” i pungen. Ungarna kan lämna mamman korta tider men är fortfarande beroende av att dia i den skyddade miljön.

Något som dock är vanligt är att en Joey blir en så kallad ”free-loader”, en unge som helt enkelt är lite bortskämd och inte vill lämna modern.

Startar tidigt

Sedan är det dags för vildsvinsjakt. Ian och Kathy lastar bilen och startar bilen klockan fyra en kall morgon. Målet är enligt planen 12 timmar bort. Eventuellt kommer vi även att jaga lite vildsvin på kvällen.

Ian har inte varit där tidigare, men det skall vara den plats i Australien som har den största grispopulationen och de största galtarna i hela landet.

Vi färdas på vägar som är en sevärdhet i sig. De sträcker sig spikrakt i flera mil med endast en fil. Det krävs fyrhjulsdrivna fordon för att ta sig fram på dessa vägar.

Resan tar i praktiken 26 timmar plus sex timmars sömn på motell. Väl framme på gården Koolatah, vars marker vi ska jaga på, träffar vi ägaren Tom Hamilton. Han tipsar om en plats som heter Shark Hole.

Namnet beror på att det är fullt med tjurhajar i viken. De anses som extremt aggressiva och är världens farligaste haj för människor. Med mängder av krokodiler i samma vatten är den vackra viken ingen hälsosam badplats.

Grismarkerna vid hajviken ligger bara en bit bort, cirka två timmar med bil. Det visar sig att Tom Hamilton äger en mycket vidsträckt jaktmark.

Vi har 500 000 tunnland för oss själva. Det motsvarar hela Blekinge!

På väg in på marken ser vi en mängd boskap och massa kängurur. Men nu är det vildsvin som gäller. Spaning sker hela tiden och det tar inte lång tid förrän Kathy ropar:

”Där är några svin!”

– Stanna Ian! Det är några svin där borta!

Ian bromsar in och tar fram sin kikare.

– Det stämmer och det finns även smågrisar, konstaterar han.

Efter några sekunder av spänd väntan kommer den förlösande frågan.

– Nisse, vill du prova att ta ett svin?

Nisse är ute ur bilen innan orden lämnat Ians mun. När Ian och Nisse ordnar med utrustningen håller Kathy koll på flocken. Det är sju-åtta grisar vid en billabong, ett vattenhål.

Det är ingen stort vildsvin, men det är i alla fall en galt. Hukande och smygande bakom träd och termitstackar tar sig Nisse och Ian sakta framåt. Galten ligger ner i skuggan och anar inget alls.

När Nisse känner att avståndet är lagom tar han stöd. Precis när galten reser sig upp sänker Nisse honom med ett perfekt skott.

Reaktionen blir lite annorlunda i flocken än vad vi är vana vid hemma i Sverige. Visst springer de övriga iväg, men med lugna steg. Att ta en till vore lätt. Men det är bara smågrisar och suggor kvar i gruppen.

Orädda grisar

Vi studerar grisarna när de sakta försvinner. Vi får höra att marken är så pass stor och relativt ojagad att vildsvinen inte är rädda för jägarna på samma sätt som i Europa.

I Australien jagar man mycket sällan, eller aldrig med lösa hundar. Anledningen till detta är dingon. Det är ett effektivt rovdjur som tar tamboskap, men är mycket svårjagad. Därför läggs kött med gift ut i markerna. Skulle man släppa jakthundar skulle dessa riskera att äta av det förgiftade köttet.

Jakt med hund sker dock. Då används kamphundar, som släpps i närheten av grisar. Hundarna ställer sedan grisen och jägaren dödar då grisen med hjälp av en stor stickkniv. En enligt många ganska grotesk jakt.

Första galten upptäcks

Dagen efter är det grisjakt igen. Redan efter en kvart ser vi den första galten. Bilen stannar och Ian väser till mig att komma med.

Ner från flaket och ladda bössan. Tyvärr går det endast i tre skott i magasinet, det är nackdelen med short magnum.

Ian springer halvhukande bakom ett par buskar fram till

ett träd. Med en puls som skulle få mig inlagd på intensiven springer jag efter.

Grisen är tveklöst stor. Den har en bra fart framåt och kursen går spikrakt framåt. Svanen är lite upplyft. Ian väser:

– Han är nog uppjagad av något, rädd kanske.

När avståndet är cirka 200 meter använder jag ett eukalyptusträd som stöd och .270 WSM-kulan lämnar mynningen med cirka 1 000 meter per sekund.

Galten stupar i skottet och tumlar likt en hare som skjuts på drev.

Ian är framme och tittar i sin kikare. Galten ser ut att vakna till lite och ställer frambenen i marken. För säkerhets skull skjuts ett skott till, som tömmer den sista kraften ur den respektingivande grisen.

Tummen upp

Ian gör tummen upp och skrattar. Sedan kollar han i kikaren igen. En gigantisk gråaktig galt kommer spatserande i den nyss skjutna grisens spår.

– Oj, det var en fin galt. Han är enorm, konstaterar Ian.

Snabbt upp med geväret mot axeln. Galten rör sig sakta, nästan som i skritt. Avståndet är cirka 250 meter.

Skottet går och vi ser hur skottet tar precis framför grisen. Eftersom fältet är stort och öppet och grisen fortsätter i samma takt laddar jag om och skall skjuta igen, men med lite mindre framförhållning. Klick! Det var det tredje och sista skottet. Resten av ammon ligger i bilen, nu cirka 400 meter bort. Galten på minst 200 kilo struttar vidare.

När vi kommer fram till den fällda grisen studerar vi den och ser konstiga sår som inte beror på skottlossning. Ian kollar lite noggrannare och konstaterar att såren är från en annan galt, förmodligen den vi precis lät komma undan.

Nu kommer ytterligare en annorlunda upplevelse. Ian tar fram sin kniv och öppnar galten. Men han sätter kniven i sidan på halsen och skär runt halsen.

Bara tio sekunder senare är arbetat klart och han vrider, på nästan Hollywood-manér, av huvudet på grisen.

Sparar bara huvudet

Jag tar huvudet, gratuleras igen och börjar gå tillbaka till bilen. Det gäller att ta seden dit man kommer. Grisar äter döda djur. De anses därför knappt ätliga, lite som våra grävlingar. I Australien har man inga traditioner alls av att äta vildsvin. Kroppen lämnas därför sedan trofén tagits bort.

Häpna och även lite störda går vi tillbaka till bilen. Det är Nisse själv som får se nästa tänkta byte.

I ett det över halvmetern torra, nästan höliknande, gräset ser han en ”mohikan”, svart som natten. Ian och Nisse tar sig en bit in i gräset, runt 150 meter från galten. De går sakta och Ian kollar vinden nästan vid var femte steg.

Smyger sig på

Galten har hitta något intressant i marken att böka bland.

När grisen har intresset riktat mot marken kan jägarna smyga sig på lättare. Nackdelen är galten inte syns annat än när han reser upp huvudet för att vädra i omgivningarna. Då syns endast öronen och toppen av nacken.

Sakta börjar galten röra sig mer och mer utan att stanna upp för att böka.

Ian säger till Nisse att grisen verkar vara på väg mot vinden mot jägarna. Då är det bäst att de stannar på plats och väntar på att grisen skall gå i läge av sig själv.

Nisse andas hårdare och svetten rinner i ögonen. Både solen och stressen känns. Med svidande ögon blinkar han hårdare och hårdare utan att märka de värkande musklerna när geväret trycks mot axeln.

Han fortsätter ståndaktigt att vänta på rätt läge. Galten stannar upp och visar upp sin nacke. Bogen och mesta delen av ryggen är dolt av högt gräs.

Nisse tar sikte på halsen och trycker av. Med ett skrik faller galten direkt och skrikandet avtar efter några sekunder.

Det är en stadig galt på över 120 kilo med fina betar. Skillnaden jämfört med svenska vildsvin är att dessa är rena muskelpaket.

Eftersom det är så varmt behöver vildsvinen i Australien inget fettlager att värma sig med. En galt på 120 kilo här väger minst 150-160 kilo i norra Europa. Deras ”pansar” är därför ännu mer utmärkande och stenhårt.

Skjuter fler galtar

Färden går vidare och ett fler galtar skjuts under dagen. Hur många suggor, smågrisar och smågaltar vi ser under dagen går inte att räkna.

Vi går av bilen vid ett träsk för att se om det kan ge något. Det är otroligt varmt. Vattnet i träsket och skuggan från de tättväxande träden ger oss en skön svalka.

Vi ser och skjuter en gigantisk galt i träsket. Det är ett svårt jaktskott eftersom galten rör sig och träden skymmer skottfältet.

Precis i vattenlinjen stannar Ian upp och visar med händerna att vi hittat ytterligare vildsvin. Det är en flock denna gång. Mitt i flocken står det en mindre men väl skjutbar galt.

Nisse tar sig fram i vattnet, tar stöd och viskar till mig.

– Det är en svartvit galt bredvid. Om jag tar den svarta och den andra står kvar, ta den du.

Detta behövde han inte säga två gånger. Vi tar båda stöd mot fallna träd med grisarna på runt 80 meters avstånd.

Nisse fäller sin gris. De övriga nio grisarna står lugnt kvar. Jag fäller min och detta sätter lite fart flocken. Men döm om vår förvåning när de åtta överlevande grisarna går med hög fart rakt mot oss.

Vattnet yr runt benen på grisarna, som har nått en respektingivande hastighet på kollisionskurs med oss.

En sugga med två smågrisar på kanske 20 kilo springer vid sidan om. De övriga fem är gyltor och smågaltar i runt 70 kilos-klassen.

På kanske 60 meters håll fäller Nisse sin andra gris. Han laddar om och fäller en tredje.

Två grisar närmar sig nu min ”flank” och halvautomaten har två skott kvar. Båda faller och skapar små kaskader av vatten när de tumlar i det cirka tre decimeter djupa vattnet.

Action på hög nivå

Nästan dimmiga, som i ett rus av det hittills mest actionfyllda ögonblicket i vårt jaktliv, kan vi inte annat än att stå och skratta och tjoa.

Något liknande har vi aldrig varit med om. Sex vildsvin fällda på några sekunder. Suggan med sina kultingar springer iväg och letar upp en lugn plats att vila ut i.

Vi drar ihop de grisar vi skjutit, men Kathy börjar skruva på sig av olust.

Nisse frågar om det är något fel.

– Well, det här träsket är antagligen fullt med krokodiler, svarar hon.

Vi nöjer oss med att fotograferas med de grisar vi har dragit ihop och skyndar oss upp på torr mark igen.

Vildsvin är krokodilernas favoritföda. De känner lukten av blod på långt håll, så det kommer förmodligen inte ta lång tid innan de är här. Då vill vi vara borta!

Vi kör åter iväg och stöter på flera grisflockar, men från och med nu gäller endast trofégaltar.

Nisse har tur. Vi får snart syn på den största gris vi sett under dagen. Det hela går mycket fort, så fort att ingen riktigt hänger med.

Nisse dunkar näven i taket och Ian stoppar bilen. Nisse hoppar av.

Han springer 50 meter rakt in i vad som mest påminner om en plantering med tioårig björk.

Geväret åker upp mot axeln samtidigt som han stannar. När skottet träffar galten ser vi den drösa ner på marken.

Galten är stor, minst 150 kilo rena muskler och med en bogplatta som säkert är fyra centimeter tjock.

Grisen ligger på plats. Ian, tillsammans med Kathy, börjar förbereda allt för fotograferingen.

En pinne skall stickas in i munnen för att visa upp betarna. Ian håller upp käften medan Kathy letar upp en passande pinne.

Plötsligt ser jag hur de bruna ögonen på grisen piggnar till och börjar röra på sig.

Jag varnar Ian som lugnt svarar att det bara är nerverna på grisen.

Biter i tummen

Men galtens ben, som nyss var tillrättalagda, börja nu röra på sig. Ian hinner inte reagera innan galten biter honom i tummen.

Ian hoppar bort från sin halvsittande ställning och skriker ”Shoot it, shoot it!”

Jag tar Ians Ruger M77 som har ett Pecar-sikte med fast fyra gångers förstoring. Bössan är en strålande lösning på problemet. Två .270 WM-kulor sätter stopp för fler bett från denna galt.

Återigen har vi varit med om något som resulterat i akut hjärtklappning.

Totalt skjuter vi 16 vildsvin denna dag. Med Nisses gris dagen innan slutar räkningen vid 17 totalt. De flesta är respektingivande galtar.

Dessutom fälls en dingo, som vi råka stöta på. Dingon är svårjagad eftersom den har mycket god hörsel och luktsinne. Ian, som jagat i 30 år, har själv aldrig kommit till skott på en dingo.

Jakten i Australien är spännande och bjuder på mycket vilt och vackra omgivningar och är ett lite annorlunda resmål jämfört med Afrika, Polen och andra ”vanliga” mål för jaktresor. Som bonus kan man ju alltid besöka barriärreven, ett av världens sju underverk. Att snorkla och fiska där är minnen för livet.