Christer Holmgren kritiserar Polismyndighetens hanterande av jaktvapenlicenser för Benelli MR1, den halvautomatiska studsare som är avbildad ovan.
Christer Holmgren kritiserar Polismyndighetens hanterande av jaktvapenlicenser för Benelli MR1, den halvautomatiska studsare som är avbildad ovan.

Vapenbeslut utan korrekta fakta

Jakt & Jägares vapenexpert Christer Holmgren har granskat hanteringen av jaktvapenlicenser för den halvautomatiska studsaren Benelli MR 1.
”Efter 50 år som vapensmed, slås jag med häpnad av den totala bristen på saklig vapenteknisk och jaktlig insikt i de argument som används av Polismyndigheten”, konstaterar han.

Ingen kan ha undgått den intensiva debatt och turbulens som pågår med anledning av förslaget att kraftigt skärpa EU:s vapendirektiv. Trots alla politiska försäkringar på olika nivåer, både nationellt och inom ramen för EU, om att direktivet inte riktar sig mot jägare och skyttar visar många av inspelen på det rakt motsatta genom förslag på direkt bisarra åtgärder och restriktioner – särskilt riktade mot halvautomatiska jakt- och tävlingsvapen.
Om EU direktivet blir antaget så är det bara en miniminivå. Varje medlemsstat har rätt att göra ytterligare skärpningar. Vi har redan idag restriktiva vapenlagar och vad som kan hända i Sverige efter ett godkännande av direktivet är inte så svårt att gissa sig till.
Det finns redan gott om exempel på hur vapenärenden hanterats de senaste åren och här kommer några exempel som visar vad som kan förväntas.

Jägareförbundets nya vapenpolicy
Den 12 februari i år antog Svenska Jägareförbundet en ny vapenpolicy. Anledningen till det, som kan uppfattas som en omvändelse under galgen var, enligt Svensk Jakts webbsida, den massiva kritik förbundet fått för att ha haft synpunkter på lämpligheten av vissa vapen i jaktsammanhang.
Att använda sig av begreppet ”synpunkter” är naturligtvis en svepande skönmålning av vad som faktiskt utlöste en så omfattande intern och extern kritik att förbundsstyrelsen valde att agera.
Klart är att förbundets jurist under lång tid fram till tvärvändningen i vapenpolicyfrågan haft en omfattande kommunikation både med polismyndigheten centralt och landets vapenhandläggare och bidragit med mängder av yttranden i tillståndsärenden. I många fall av sådan karaktär att de resulterat i både avslag och licenskrångel för enskilda jägare.
Självklart blir folk upprörda om de känner sig motarbetade av sin egen organisation med argument som i vapensammanhang i vissa fall måste betraktas som mycket märkliga och helt personliga uppfattningar.
Men frågan är i vilken omfattning aktiviteterna i enskilda vapenärenden till sin inriktning och genomförande, varit beordrade och fullt ut sanktionerade av den förtroendevalda delen av Svenska Jägareförbundet eller om de är personliga övertolkningar av den tidigare vapenpolicyn på tjänstemannanivå.

De negativa effekterna kvarstår
I sin nya policy meddelar Förbundet att man fortsättningsvis inte ska bistå polisens vapenhandläggare med några yttranden om skjutvapens lämplighet utan enbart hjälpa medlemmar som behöver yttranden i vapenlicensfrågor.
Det låter klokt men jag har under många decennier som medlem i Svenska Jägareförbundet inbillat mig att ett av de primära syftena med förbundets verksamhet är/borde vara att alltid i första hand stödja sina medlemmar gentemot de myndigheter där tjänstemän, med jämna mellanrum, tolkar lagar och regler allt för pragmatiskt eller efter högst personliga uppfattningar. Uppenbart har jag hittills haft fel.
Problemet är att det inte räcker med i all hast och efter yttre press skifta fot i sin vapenpolicy och tro att allt blir frid och fröjd med omedelbar verkan. Direkt vinklade synpunkter i yttranden om vapenärenden som har runt skickats till olika tillståndsmyndigheter lever faktiskt kvar och kommer att leva kvar, säkert i åratal. Något som riskerar att belasta Jägarförbundets trovärdighet – både bland nuvarande medlemmar, presumtiva sådana och den del av jägarkåren som inte är medlemmar men som förbundet officiellt anser sig representera oavsett de vill eller inte.
Har man under lång tid haft en officiell inställning i vapen och ammunitionsfrågor som varit negativa för jägarkåren generellt, så ändras den knappast diametralt över en natt inom organisationen.
Om nu en medlem hypotetisk skulle be Jägareförbundets om hjälp med att driva ett licensärende, för exempelvis en Benelli MR1, eller andra detaljer rörande jaktvapen som Jägareförbundet anser olämpliga för jaktbruk, så är risken stor att en begäran om hjälp från Jägareförbundet skulle uppfattas som att be räven om hjälp med att vakta hönsen.

Motarbetats av polisen och Jägareförbundet

Ett bra exempel från början av maj i år på den typen av kvarstående effekter framgår av ett aktuellt tillståndsärende rörande halvautomaten Benelli MR 1 ARGO med i kaliber .223 Remington. Ett vapen som Polismyndigheten och Jägarförbundets jurist frenetiskt motarbetat som jaktvapen ända sedan 2014.
ARGO i modellbeteckningen står för ”Automatiskt Reglerat Gasomladdningssystem” vars syfte är avsett att utjämna de variationer i gastryck som olika fabrikat av ammunition genererar beroende på den kulvikt och laddningsvikt en ammunitionstillverkare valt att använda.
Grundprincipen för omladdningscykeln är, i stället för dragstänger och beroende på modell, att använda en eller två pistonger som inte är mekaniskt kopplade till slutstycket. Fortsättningsvis används uttrycket ”Benelli MR 1” eller ”MR 1” även om den beteckningen omfattar en rad andra konfigurationer av vapentypen som inte säljs på den svenska marknaden.
I en kommunikation till den sökande från en tillståndsmyndighet i Västsverige daterat i maj 2016 bifogas ett yttrande från Naturvårdsverket att vapnet enligt NFS 2002:18, 11 § är godtagbart som jaktvapen. Vidare en sju (7) sidor lång avslagsmotivering från Polismyndighetens Enhet för förvaltningsrätt i Stockholm, daterat i april 2016, rörande en ansökan om tillstånd för samma vapentyp. Och sist men inte minst, ett negativt och irriterat yttrande från Svenska Jägareförbundet daterat i februari 2015. Alltså ett mer än ett år gammalt yttrande över vapentypen från Jägareförbundet som inte har någonting alls med det aktuella ärendet att göra.

Subjektiva motiv
Anledningen för tillståndsenheten att till sin kommunikation bilägga ett gammalt, i sak personligt färgat och negativt yttrande från Svenska Jägareförbundet, i ett ärende som blivit aktuellt några månader efter det att förbundet antagit en ny vapenpolicy kan bara ha till syfte att underbygga tillståndsenhetens motiv för att ge avslag för den aktuella vapenmodellen.
Man kan på goda grunder förutsätta att för en sökande negativa yttranden från Jägareförbundet i olika vapenärenden, oavsett om det nu gäller Benelli MR1, frågor om så kallade ”rena” pistolgrepp, ”överbyggda pipor” eller picatinny skenor med mera som cirkulerar mellan tillståndsenheterna i landet även fortsättningsvis kommer att återanvändas av handläggare med begränsad kunskap och erfarenhet av jakt och vapen. – Som subjektiva stöd för avslag på licensansökningar.
Svenska Jägareförbundet är ingen myndighet och deras yttranden är utan juridisk verkan och kan av det skälet inte anges som en direkt anledning för ett avslag. Men uppenbart kan gamla yttrande från förbundet ingå som en del av en ”helhetsbedömning”, som saken uttrycks, för att motivera ett avslag på en licensansökan – även om det inte är kopplat till ett enskilt ärende.

Spel för gallerierna
Frågan är varför tillståndsenheten i det aktuella fallet för över huvud taget begär kommunikation med den sökande när det av texten i den aktuella kommunikationen bland annat framgår:
”Polismyndighetens verksamhetsansvarige vid Enheten för förvaltningsrätt har att verka för enhetlig hantering av vapenärenden, och har därför informerat handläggare och beslutsfattare om ”inställningen” att Benelli MR 1 inte kan anses vara lämpligt för ändamålet jakt”.
Vidare hänvisas till att Polismyndighetens Enhet för förvaltningsrätt i tidigare beslut vid en ”helhetsbedömning” av Benelli MR 1 anser: ”att dess utformning och konstruktion inte kan motiveras utifrån jaktliga krav”.
Förvaltningslagen kräver att det sker en kommunikation innan ett beslut får fattas men är också i det här fallet egentligen bara ett spel för gallerierna. Saken är ju praktiken avgjord på förhand.
Även om Polismyndighetens Enhet för förvaltningsrätt bara har meddelat aktuell tillståndsenhet att de har “inställningen” att vapnet är olämpligt för jakt innebär ordvalet och argumenteringen att det blir mycket svårt för en sökande att få sin sak objektivt prövad om han försöker överklaga ett negativt beslut.
En förvaltningsrätt har små möjligheter att självständigt kunna bedöma riktigheten av en rad avsiktligt vinklade yttranden och påståenden. Särskilt när det gäller beskrivningen av de vapentekniska detaljer som skulle göra det sökta vapnet olämpligt för jakt, då de förutom att vara mycket subjektiva, också präglas av stora brister i sakkunskap. Särskilt om det till kommunikationen också biläggs ett gammalt ”expertutlåtande” utan rättslig verkan från Svenska Jägareförbundet som också innehåller personliga slutsatser och åsikter.

Moment 22-syndrom för enskilda personer
Naturvårdsverket är den myndighet som bemyndigats av regeringen att bland annat utfärda föreskrifter och allmänna råd om jakt och statens vilt. I föreskriften NFS 2002:18, 11 § regleras hur halvautomatiska kulvapen ska vara skapta för att tillåtas för jaktbruk.
Paragrafen är inget under av klarhet men avsåg en gång i världen att reglera vapentypen när den lista som fanns på acceptabla halvautomater för jaktbruk togs bort. Anledningen var vad jag minns att en specifikation av enskilda vapenfabrikat, enligt EU skulle kunna utgöra ett konkurrenshinder på den ”fria marknaden”.
Bortsett från att 11 § paragrafen ger visst utrymme för tolkningar ligger det i sakens natur att den som utformat den borde ha tolkningsföreträde. Naturvårdsverket yttrande i det aktuella fallet meddelar klart och tydligt att de betraktar det halvautomatiska vapnet Benelli MR 1 som ett fullt godtagbart halvautomatiskt jaktvapen. Och varför skulle det ur teknisk och jaktlig synpunkt inte vara det?
Jägareförbundets yttrande från februari 2015, och beslutet om avslag i ett annat ärende för samma vapentyp, från Polismyndighetens Enhet för förvaltningsrätt daterat april 2016, undertecknad av Lars Tonneman, och som bifogats till kommunikationen i det aktuella ärendet väcker därför en lång rad frågor.

Okunnighet eller avsiktlig manipulering?
Efter 50 år som vapensmed, slås jag med häpnad av den totala bristen på saklig vapenteknisk och jaktlig insikt i de argument som används av Polismyndigheten.
Det uppenbara syftet med utläggningarna kan bara ha som mål att på lösa grunder vilseföra rättsvårdande myndigheter i samband med ett eventuellt överklagande till att just deras egen inställning om att vapnet är ”olämplighet” som jaktvapen är den enda rätta och sanna.
Den officiella inställningen från både Polismyndigheten och Svenska Jägareförbundet, är dessutom att yttranden från Naturvårdsverket, i sin egenskap som nationell viltförvaltningsmyndighet, angående Benelli MR 1är både felaktiga i sak och i praktiken inte något som det behöver fästas något avseende vid i behandlingen av tillståndsärenden för den aktuella vapentypen. En uppfattning som i sammanhanget är minst sagt anmärkningsvärd sett ur ett allmänt rättssäkerhetsperspektiv för en enskild sökande.

Regeringens sak att reda ut rollfördelningen
Har Polismyndigheten långtgående synpunkter på Naturvårdsverkets föreskrifter om vilka konventionella eller halvautomatiska vapen Naturvårdsverket anser vara lämpliga för jaktbruk borde Polismyndigheten gå tjänstevägen och vända sig till regeringen och på formell väg försöka få 11 § i NFS 2002:18 ordentligt genomlyst i avsikt att få ett officiellt klargörande av hur man hanterar ärenden där de två myndigheterna har olika roller/bemyndiganden och helt skilda uppfattningar i en sakfråga.
Beträffande Svenska Jägareförbundet har de som medlemsorganisation och oavsett sin ”vapenpolicy” inte någon som helst anledning eller officiellt mandat att ”bakvägen” ifrågasätta Naturvårdsverkets ståndpunkter om de inte är helt emot den allmänna uppfattningen i hela jägarkåren. Inte heller att göra oönskade intrång i den personliga sfären när det gäller enskilda jägares preferenser för val av jaktvapen. Varken hur de ser ut eller vad de heter under förutsättning att de som typ är godkända av Naturvårdsverket och har en kaliber som är godkänd i gällande föreskrifter för de arter av vilt som vapnet ska användas till.

Kommentarer till yttrandet från Jägareförbundet
I Jägareförbundet yttrande från februari 2015 angående Benelli MR1 framgår att förbundet till en början menar att den aktuella modellen av MR 1 är ett civilt vapen då ingen militär antagit det som standardvapen.
 Men förbundets jurist hävdar i nästa andetag att han ”muntligt” fått beskedet av tillverkaren att MR 1 står för ”Military Rifle 1” och att det då, enligt hans mening, är uppenbart att vapnet inte är avsett för jakt utan för militära ändamål.
Vidare anförs att vapnet därigenom inte uppfyller Naturvårdsverkets föreskrifter då de ställer krav på ”att vapen av aktuell typ ska vara ursprungligen konstruerade och tillverkade för jakt”
Inte heller anser förbundets jurist att de uppfyller kravet på att vara avsett att efterlikna konventionella jaktvapen då det har en ”typisk militär” överbyggnad runt pipan i syfte att ”skydda användaren mot brännskador p.g.a. ihållande eldgivning” då vapnet ska bäras.

Basfakta om omladdningssystem
Omladdningssystemet på halvautomatiska gevär kan tekniskt ha olika funktionsprinciper. Lång eller kort piprekyl eller gasomladdning. Det senare är det vanligaste men kan i sin tur ha olika konstruktionsprinciper beroende på vapenfabrikat men alla har ett gasuttag en bit fram på pipan där krutgasen leds in i ett ”gasblock” med en kort cylinder som på olika sätt är fäst på pipan.
En pistong eller ”kolv” vars främre del går in i cylindern kastas bakåt av krutgaserna, och som på ARGO via en direktverkande pistong frigör slutstycket från sin låsning så det kan röra sig bakåt och kasta ut tomhylsan. Frammatning av slutstycket, för att mata in en ny patron i patronläget sköts av en spiralfjäder som kan appliceras på olika sätt. På aktuellt vapen sitter framföringsfjädern i en rörhylsa i kolven och är via en länkarm kopplad till slutstycket. När slutstycket nått sitt främre läge låses det, beroende på vapenfabrikat, i pipan eller vapnets låda och vapnet kan avfyras på nytt.
Oavsett om ett gasomladdat halvautomatiskt vapen är av militär eller civil typ är funktionsprincipen densamma även om de har olika tekniskt utförande. I alla händelser måste pistong, cylindern eller i förkommande fall länksystem och rörliga delar skyddas mot väder, vind skräp och smuts – oavsett om vapnet är av civil eller militär typ då de i båda fallen faktiskt är avsedda att användas utomhus.
Floskeln från Jägareförbundets jurist i deras yttrande om att ”pipöverbyggnaden” på MR 1 är ”typiskt militär” för att skydda mot brännskador vid ”ihållande eldgivning” lämnas därhän på grund av sin orimlighet. Saken handlar om ett halvautomatiskt vapen, inte en bandmatad kulspruta, så eldhastigheten, oavsett hypotetisk magasinsstorlek, är mycket begränsad i förhållande till ett helautomatiskt vapen och saknar därför all som helst relevans och kopplingar till sakfrågan

Tekniska skäl för en konstruktion
Benelli MR 1 har en cylindrisk pipa med relativt liten diameter. För på ett tekniskt säkert sätt kunna fästa gascylindern på pipan har den på översidan en ”tub” med större diameter än pipan som i sin tur på några centimeters sträcka har en större diameter än pipan i övrigt och som passar i tuben, eller gascylinderns fäste som konstruktionen i praktiken är.
Tuben med gascylinder träs på pipan och fixeras sedan med en ringmutter. Detta i motsats till de grovkalibriga jaktvapenmodellerna med ARGO systemet där det finns tillräckligt med material i piporna som ger tekniska möjligheter att skruva fast gascylindern direkt på pipans undersida.
Det är alltså inte fråga om att ha någon särskild ”militär överbyggnad” på MR 1 för att skydda skytten mot brännskador. Det är helt enkelt vapnets förstock som av praktiska skäl är tillverkad i ett stycke och träs på pipan för att skydda gascylindern och pistongsystemet mot yttre åverkan och nedsmutsning.
Hur en tillverkare nu än väljer att konstruera och utforma nödvändiga delar för vapnets funktion i förhållande till sina produktionstekniska preferenser, design, behov av miljöskydd för mekaniska delar eller annat, är det förmätet att en jurist på Jägareförbundet, utan någon vapen- eller produktionsteknisk bakgrund, genom personliga slutsatser måla upp ett antal negativa fantasiargument mot vapentypens lämplighet för jaktbruk. Särskilt mot bakgrund av att tillverkaren lämnat en skriftlig redogörelse för vapentypens beteckning och för vilket ändamål det tillverkas. Låt oss konstatera att den avviker helt från Jägareförbundets uppfattning.

Som en sammanfattning meddelas i Jägareförbundets yttrande den bestämda uppfattningen att Benelli MR 1 inte är godkänt för jakt enligt 11 § i NFS 2002:18 och att tillstånd inte bör beviljas:
”Oavsett om andra beslutsfattare inom polismyndigheten valt att förlita sig på Naturvårdsverkets (felaktiga) yttrande. Naturvårdsverket har i detta yttrande bl. a. inte tagit hänsyn till att vapnet benämns ”Military Rifle” och är avsett för militära ändamål.”
Det sistnämnda är ett högst personligt påstående från Jägarförbundets jurist som är äventyrligt för förbundets trovärdighet. Inte minst mot bakgrund av att en bokstavskombination i ett vapens modellbeteckning enligt 11 § inte ingår som någon del i ett bedömningsunderlag för godkännande.

Polisens grunder för avslag
Studeras argumenten i ett avslagsbeslut från den 18 april 2016 från Polismyndighetens Enhet för förvaltningsrätt beträffande deras syn på Benelli MR 1 som jaktvapen kan det konstateras ett omfattande hårklyveri bland annat beträffande innebörden av vapnets modellbeteckning. Att bokstaven ”M” i beteckningen MR 1 skulle stå för ”Military” försöker Polismyndigheten med alla medel underbygga i sin text och de refererar också till Svenska Jägareförbundets på lösa grunder hävdade ”uppfattning” att vapnet ursprungligen är konstruerat och utvecklat för militärt och polisiärt bruk och därför olämpligt som jaktvapen.
Polismyndighetens uppfattning om vad Naturvårdsverkets bemyndigande innefattar när det gäller föreskrifter angående vapen och ammunition som är tillåtna för användning till jakt skiljer sig på väsentliga punkter.
Polismyndigheten menar att Naturvårdsverket, trots att de har bemyndigande att föreskriva om tillåtna jaktmedel, enbart ska hantera frågor som har med jakt och viltvård att göra, särskilt då 27 § Jaktlagen. Polismyndigheten däremot anser att deras roll vid bedömning av ett vapens ”lämplighet för sitt ändamål” ska ske utifrån syftet med vapenlagstiftningen, nämligen ”att motverka och förebygga olyckor, missbruk och brott med skjutvapen”.
Deras ståndpunkt är att Naturvårdsverkets föreskrifter inte ensamt kan läggas till grund för ett beslut om tillstånd.
Frågan är då på vilken grund en ansökan ska behandlas, en gällande föreskrift eller fri tolkning av syftet med vapenlagen? En tillståndsansökan kan bara besvaras med ja eller nej och gemensamt sammanvägda beslut mellan de olika myndigheterna förefaller mycket avlägset med nuvarande ordning.
Vid en bedömning av MR 1:s lämplighet som jaktvapen kan man naturligtvis ställa sig frågan på vilka grunder Benelli MR 1 ur polisiär synvinkel skulle anses olycksdrabbat eller vara särskilt disponerat för missbruk av, och brott med skjutvapen?
Att missbruk och brott med skjutvapen i dag sker i en frekvens och omfattning som Polismyndigheten uppenbart varken kan kontrollera eller förebygga är ostridigt. Men det är okänt om de Benelli MR 1 som innehas på laglig väg på något sätt är överrepresenterad i de fall där skjutvapenrelaterade brott har blivit utredda?

Polismyndighetens bedömning VS Naturvårdsverkets föreskrifter
I alla händelser är det uppenbart att rollerna för de båda myndigheterna snarast måste klarläggas av regeringen för att i alla händelser säkerställa någon form av rättssäkerhet för enskilda i samband med hantering av tillståndsärenden för skjutvapen.
I den bedömning som Polismyndigheten gör av Benelli MR 1:s lämplighet som jaktvapen i förhållande till Naturvårdsverkets föreskrifter konstaterar Polismyndigheten, Citat:
”Både MR 1 och Benellis ”traditionella” jaktvapenmodeller använder sig av omladdningssystemet ARGO. Men det är bara själva gasomladdningssystemet som kallas ARGO (Auto Regulating Gas Operation) vilken även används av Benellis militära vapen M4
Övrig ”funktionalitet” vid omladdning, avseende ”utkastarfunktion” och ”omladdningsfunktionen”, skiljer sig mellan jaktvapen och militära vapen där M 1 har de funktionaliteter och kvaliteter som hos andra militära vapen”. Slut citat
Den här beskrivningen är inte helt enkel att förstå rent vapentekniskt. Särskilt inte om den ska tolkas av personer i beslutsfattande ställning utan grundläggande kunskaper i ämnet. Så syftet med skrivningen är uppenbart att vilseleda och försöka ge sken av en icke existerande insikt.

Grundläggande fakta om halvautomatiska funktioner
Gasomladdning är en konstruktionsprincip för att genomföra en omladdningscykel på ett hel eller halvautomatiskt skjutvapen.
Hur man sedan rent tekniskt utnyttjar gastrycket i pipan för att åstadkomma en linjär fram och återgående rörelse på ett slutstycke är en annan sak. Att gasen måste släppas ut någonstans på pipan ligger dock i sakens natur.
Vidare ska kraften från krutgaserna på något sätt överföras till en mekanisk konstruktion som för slutstycket bakåt och där finns det många olika varianter på marknaden.
Fördelen med ARGO systemet är att man inte behöver använda några långa och tunga dragstänger som är kopplade till slutstycket. Pistongen eller pistongerna (det kan vara två beroende på vapenmodell) som påverkas av krutgaserna rör sig bara en kort sträcka och ger slutstycket en snabb stöt som kastar slutstycket bakåt utan själva följa med. Det vill säga ungefär vad som händer när man slår till en golfboll eller ett krocketklot. Fördelarna är obestridliga i många avseenden oavsett om systemet appliceras på civila eller militära vapen.
Det militära vapnet ”Benelli M 4” som författaren till Polismyndighetens yttrande refererar till i sammanhanget är dock ett gasomladdat hagelvapen i kaliber 12 i ett så kallat ”taktiskt” utförande och är artskilt från MR 1, varför skälet till att hagelvapnet M 4 blandas in i saken är okänt.
Förvisso har M 4 ett ARGO system, med det har dubbla pistonger och det tekniska arrangemanget ser helt annorlunda ut än de som finns på kulvapen. Men arbetsprincipen är precis den samma. Men påståendet om att M 4 har ett militärt släktskap med M 1 är inte bara mycket långsökt utan också helt irrelevant för bedömning av MR 1:s lämplighet för jaktbruk.

”Funktionaliteter”
Vad nu Polismyndighetens dokumentförfattare avser med ”funktionaliteter” avseende ”utkastarfunktionen och ”omladdningsfunktionen” är i sammanhanget totalt obegripligt. Det ligger i sakens natur att dessa funktioner, oavsett om vi diskuterar jaktvapen eller militära vapen, definitivt måste fungera oklanderligt oavsett vapenmodell och även inklusive alla varianter av manuellt omladdade jaktvapen.
Om nu MR 1 verkligen skulle uppfylla några ospecificerade militära krav på dessa primära funktioner, som kan antas vara högre än vad som kan hittas på många billiga och enkelt hopkomna konstruktioner, är det mot bakgrund av bestämmelserna i 27 § Jaktlagen, om att vilt inte för utsättas för onödigt lidande, snarare ett jaktetiskt krav att omladdnings och matningsfunktionerna alltid måste fungera oklanderligt. – särskilt om det skulle behövas ett andra eller tredje skott för att snabbt avliva ett påskjutet och skadat vilt.
Detta gäller både halvautomatiska och manuellt omladdade jaktvapen och den insikten borde rimligen och i någon mån finnas hos Polismyndigheten och generellt vara djup förankrad hos Svenska Jägareförbundet i alla delar av organisationen.

Polismyndighetens motiv för avslag
I det aktuella beslutet beskrivs i punktform de egenskaper hos Benelli MR1 som innebär att vapnet, citat: ”har högre eldkraft än vad som är motiverat för ändamålet jakt”.
Det som stör Polismyndigheten är att MR 1 kan användas med större magasin från vissa militära vapen typ M16 och AK 5. De menar också att magasinet från Benelli M 4 skulle vara användbart. Men det är faktiskt tubmagasin på den bössan avsett för hagelpatroner kaliber 12 så det passar definitivt inte i en MR 1.
Som standard levereras MR 1 med ett fem skotts-magasin som är tillåtet för jakt på vissa arter i Sverige. Frågan om maximal magasinskapacitet för halvautomatiska jaktvapen behandlas fortfarande inom ramen för revideringen av EU:s vapendirektiv. Men för jaktbruk är den frågan omhändertagen i Naturvårdsverkets föreskrifter och enbart möjligheten att använda ett större magasin än 5 patroner kan därför inte ses som diskvalificerande för att använda MR 1 för jaktbruk då det i så fall skulle vara direkt olagligt. För jakt vissa arter tillåts bara tre patroner i ett halvautomatiskt vapen så möjligheten att ha lösa magasin kvarstår som ett legitimt behov.

”Militärt patronläge”
I nästa punkt, för att underbygga en vilseledande bild av MR 1 som ett militärt och ”extra farligt och kraftfullt vapen” skriver Polismyndigheten att Benelli MR 1 är anpassad för NATO:s standarpatron 5,56 x 45 och att den civila varianten heter .223 Remington.
Att .223 Remington är civil patron är lika ostridigt som att NATO:s standardpatron 7,62×51 avsedd för kulsprutor, automatkarbiner och militära prickskyttegevär heter .308 Winchester i det civila.
Att hävda att MR 1 är ”anpassad för” den militära patronen är vidlyftigt uttryckt. Hylsorna har förvisso identiska yttermått och respektive patron kan i och för sig skjutas i både civila och militära vapen. Men specifikationerna för NATO:s 5,56 respektive .223 Remingtons patronlägen skiljer sig åt när det gäller längden på friborrningen (friflykten för kulan) och övergångskonan mellan den friborrade delen och räfflorna. Allt räknat från hylslägets framkant.
Det innebär att den militära ammunitionen, som är avsedd för tyngre och därmed längre kulor än vad som används i kommersiella patroner, kan generera för höga gastryck i ett patronläge specificerat för .223 Remington. Enligt den amerikanska SAAMI standarden har .223: an nämligen något kortare friflykt för kulan än patronlägen avsedda för NATO ammunition. Omvänt blir gastrycket lägre om man skjuter civil ammunition i ett militärt patronläge.
Det här är i sak enbart en säkerhetsfråga för användaren av vapnet och då Sverige som nation inte är anslutet till vare sig SAAMI eller C.I.P konventionen (civila applikationer) när det gäller toleranser och mått på patronlägen så det påverkar det knappast MR 1:ans lämplighet som jaktvapen.
Benelli MR 1 är också kalibermärkt .223 Remington av tillverkaren. Italien är anslutet till C.I.P konventionen och varje enskilt vapen måste provskjutas, mätas och kontrolleras vid ett oberoende provhus och förses med kontrollstämplar innan det för över huvud taget får släppas ut på marknaden.
Det skulle vara oerhört förvånande och alarmerande om ett provhus i Italien medvetet skulle tillåta dimensioner i ett patronläge som inte överensstämmer med C.I.P:s standard för den kaliber som angetts på pipan.
Analogt skulle det med Polismyndighetens resonemang kunna hävdas att alla halvautomatiska jaktvapen i en populär kaliber som .308 Winchester, vars patronläge passar för 7,62 NATO ammunition, skulle vara diskvalificerade för jaktbruk. Samma förhållande gäller .30-06 som fortfarande finns i militära applikationer runt om i världen. Är den saken förbigången eller gäller synpunkterna endast för Benelli MR 1 i avsikt att underbygga argument om vapnets olämplighet för jaktbruk?

Otillbörligt intrång i den personliga sfären
Lika långsökt och lika irrelevant för bedömningen av MR 1:ans lämplighet för jakt är Polismyndighetens beskrivning av kalibern .223 Remington som jaktpatron.
”Den (patronen) anses fungera till skadedjursbekämpning på mellanlånga tillstånd, men anses för kraftfull för jakt efter matnyttigt vilt.”
Den civila patronen .223 Remington är listad som en klass 2 patron av Naturvårdsverket och Polismyndigheten har generellt vare sig mandat eller anledning att lägga några som helst aspekter på en jaktpatrons terminalballistik i en tillståndsansökan där variablerna i praktiken är oändliga.
Frågan som därför måste ställas är om Polismyndighetens textförfattare, eller hans sagesmän, för över huvud taget har sysslat med jakt? Deras beskrivning av patronen kan bara betraktas som okunnigt bludder.
Skälen att välja ett klass 2 vapen i kaliber .22 (faktisk kuldiameter 5,69 mm) är många. Prestanda på .222 Remington är undre gräns för jakt på rådjur och den kalibern har ändå varit omåttligt populär i Sverige då den kan användas till alla mindre vilt från toppfågel, gåsjakt, räv, bäver, grävling och rådjur. Standardladdningen med 3.2 grams blyspetskula är tillåten men i klenaste laget för rådjursjakt. Laddas .222 Remington med tyngre kulor mellan 3,6 till 4 gram, för att få en bättre skottverkan på rådjur, kan det beroende på vapenfabrikat vara svårt att få bra precision då räffelstigningen enligt C.I.P. ska vara 1-14 tum (356 mm) och det finns också vapenfabrikat som levererats med räffelstigningen 1-16 tum (406 mm).
Den svenska vapengarderoben är i praktiken ett oöverstigligt hinder för vanligt folk. För att få licens på mer än sex jaktvapen för att anpassa vapen och kaliberval optimalt för de jaktformer man bedriver måste man ha mycket goda förbindelser på polismyndigheten.
Så varje vapen en jägare väljer måste således täcka ett så brett jaktligt behov som möjligt utifrån en jägares egna personliga preferenser.
För de jägare som inte har vildsvin eller dovhjort i markerna är naturligtvis en .223 Remington som har lite högre kapacitet än .222 Remington ett rimligt val för blandad småviltjakt. Särskilt om man i en Benelli MR 1 där räffelstigningen är 1-9 tum (229 mm) utan vidare kan använda kulor upp till dryg 4 gram utan risk för kulvältning eller försämrad precision. Eller med rimlig precision kunna skjuta massiva kopparkulor inom viktgränsen för jakt på klass 2 vilt.
Det finns också ett mycket brett sortiment av fabriksladdade patroner till .223 Remington med kulvikter från 2,6 till 4 grams Nosler Partition och dessutom helmantlad övningsammunition. För den som handladdar sina patroner finns också ett stort utbud av kulor som gör det enkelt att skräddarsy sina patroner så de passar till alla tänkbara jaktformer och alla de viltarter som får jagas med ett klass 2 vapen. Polisstyrelsen argument om patronen .223 Remington är därför inte enbart osakliga utan också ett otillbörligt ingrepp i den personliga sfären.

”Syftet” med patronläget i MR 1
Om vi fortsätter med M 1:s patronläge i punktlistan upprepar Polismyndigheten sin uppfattning att det är av ”militär typ ”och det samma som på andra militära vapen Benelli tillverkar. På den grunden lämnas följande, föga fackmässiga och tekniskt helt obegripliga uttalande.
Citat:
”Syftet med den typen av patronläge är att, I stället för att gynna vapnets precision, prioritera en utkastarfunktion av avskjutna hylsor så att en hög eldkapacitet kan erhållas. Ett sådant patronläge minskar risken för nedsmutsning. Hos jaktvapen placeras kulan i stället tätt i patronläget vilket innebär bättre precision hos vapnet” Slut citat.
Skrivningen är uppenbart avsedd för att vilseföra rättsvårdande myndigheter i händelse av ett överklagande från en sökande. Alternativt saknas grundläggande kunskaper i ämnet.
”Utkastarfunktionen” på ett vapen, oavsett om det är ett någorlunda modernt manuellt omladdat vapen, eller är hel – eller halvautomatiskt har en liten fjäderbelastad utdragare längst fram på slutstycket som griper in i hylsans utdragarspår och drar hylsan ur patronläget när slutstycket rör sig bakåt.
I periferin på slutstyckets stötbotten är normalt ett fjäderbelastat stift inborrat. När tomhylsans främre del, under utdragningsfasen, inte längre har något stöd i sidled i utkastarporten kastas hylsan ur vapnet av det fjäderbelastade stiftet i slutstyckets stötbotten. En snarlik konstruktion användes redan 1888 även om utstötarstiftet då var mekaniskt i stället för fjäderbelastat.
På vilket sätt patronutkastet och en snabb slutstycksrörelse skulle påverka vapnets egenprecision negativt och i stället ge en ”hög eldkapacitet” på ett halvautomatiskt vapen verkar hämtat ur ”Star Wars” eller något fantasibaserat dataspel i action genren. Någon förankring i verkligheten har det inte då kulan har lämnat pipans mynning innan slutstycket ens har hunnit börjat röra sig. I annat fall skulle hylsans bakdel kunna sprängas.
Uttalandet att MR 1:s patronläge i sig självt skulle minska ”känsligheten” för nedsmutsning hör hemma på samma verbala soptipp när det gäller vapnets olämplighet som jaktvapen.
ARGO systemets konstruktion innebär förvisso att krutgaserna, som inte behövs för omladdningscykeln, inte ryker direkt in i vapnets låda. Därmed undviks mycket onödigt funktionskrångel som en följd av att vapenvården på halvautomatiska vapen i normalfallet bara består i att utan urskiljning spraya vapenolja rakt över sot och krutrester där det finns en fysisk öppning i vapnet.
Att ett vapen är lätt att vårda och alltid fungerar väl är knappast diskvalificerande för dess lämplighet som jaktvapen. Det är snarare precis tvärt om.

Omladdningsfunktionen
Vidare hävdar Polismyndigheten att MR1 har en ”omladdningsfunktion” som liknar andra militära vapens.
Citat:
Detta till skillnad från den ”omladdningsfunktion” som används i Benelli jaktvapen ArgoE. Denna omladdningskonstruktion är ”sämre förankrad” i pipan hos jaktvapnen. Hos MR 1 är konstruktionen i stället svetsad/gjuten i pipan, liksom den är hos Benellis andra militära vapen. Det innebär att MR 1 får en högre ”tålighet” för ”ihållande eldgivning” och god tillförlitlighet. Slut citat.
Med lite god vilja kan man tolka begreppet ”omladdningsfunktion” som Polismyndigheten använder i texten som att de menar gascylindern och pistongsystemet.
Hur gascylindern är applicerad på MR 1 har jag översiktligt beskrivit tidigare i texten. Den är en lös detalj som går att ta bort och återmontera och är vare sig ”svetsad eller gjuten” i pipan.
Att den tekniska lösningen som valts för MR 1 beskrivs som att den ger högre ”tålighet” för ”ihållande eldgivning” jämfört med andra modeller av Benellis jaktvapen är ytterligare bara ytterligare ett avsiktligt försök från Polismyndigheten att i sak vilseleda okunniga läsare till en oriktig uppfattning om vapnet.
Vi talar fortfarande inte om någon bandmatad kulspruta utan om ett halvautomatiskt kulvapen och Polismyndighetens påstående att gascylindern på Benellis grovkalibriga jaktstudsare skulle ha ”sämre förankring i pipan” än MR 1 är bara ett märkligt försök att kategorisera MR 1 som ett militärt vapen.
Oavsett vilken tekniskt lösning som används för att montera gascylindern på ett halvautomatiskt vapen med ARGO system så ligger det i sakens natur att gascylindern är fastsatt på ett sådant sätt att den under inga omständigheter kan lossna från pipan.
Gasavloppshålet i pipan sitter bara några få centimeter framför patronläget och gasen som strömmar in i cylindern är ingen liten vindpust. Trycket är beroende på patron och kaliber momentant i storleksordningen 2500 till 3000 bar (≈ kg/cm2) och krutgaserna är flera tusen grader varma.
Det krävs ingen större fantasi för att inse att oavsett vapenmodell måste gascylindern sitta ordentligt fäst vid pipan. Hur nu den saken ordnas tekniskt har definitivt ingenting med MR 1:s lämplighet som jaktvapen att göra.

Polismyndighetens skrönor om öppna riktmedel
Även när det gäller riktmedlen på Benelli MR 1 väljer Polismyndigheten att argumentera i termerna civilt och militärt och lägger där till några märkliga jaktmässiga aspekter.
Citat:
”Vid jakt har man ofta god tid på sig att lägga an, man hinner få upp vapnet i rätt position och man har tid att finna riktmedlen för ”god precision”. Hos militära vapen är riktmedlen anpassade för kortare tid att lägga an på och med sämre krav på precision. MR 1 har likadana riktmedel som andra militära vapen. Det medför att MR 1 kan avfyras med generellt kortare tid för anläggning”. Slut citat
Att författaren till Polismyndighetens avslagsbeslut för MR 1 från den 18 april 2016 har ringa eller ingen erfarenhet alls av jakt framgår med generande tydlighet av textens innehåll.
MR 1 har förvisso ett hålsikte eller ”goast ring” som i praktiken är det samma som en jaktdiopter. Något som var rätt vanlig bland medelålders och äldre jägare innan kikarsikten blev mer allmänna.
Fördelen med den typen av sikte är att man lättare får skärpedjup på korn och mål utan att behöva ackommodera d.v.s. snabbt kunna ställa om synskärpan mellan sikte, korn och riktpunkt. Att ackommodationsförmågan börjar försämras redan i 40 -50 års-åldern eller försvinner nästan helt har de flesta jägare som nått mogen ålder tvingats konstatera.
Men hålsikten är inte något nytt och har använts på jakt och målskjutningsvapen även före den tiden som infanterivapen var försedda med ramsikten som lätt kunde ställas in på olika skjutavstånd upp till över 2000 meter.
Visirlinjen, alltså avståndet mellan sikte och korn på MR1 är förhållandevis kort men i jämförelse med hur öppna riktmedel i dag är arrangerade på många fabrikat av jaktstudsare så är skillnaden marginell för att kunna skjuta en rimlig träffbild på de avstånd som öppna riktmedel är lämpliga att använda för en normaltränad skytt.
Hur snabbt någon kan lägga an, rikta och skjuta ett välriktat skott handlar inte så mycket om typen av riktmedel. Det är huvudsakligen en fråga om övning och personlig färdighet och Polismyndigheters synpunkter på den saken och riktmedlens utformning i övrigt kan därför lämnas fullständigt därhän som motivering för MR 1:s olämplighet för jakt.

Den praktiska verkligheten
Nu finns det inga föreskrifter om att ett jaktvapen tvångsmässigt ska vara försett med någon form av riktmedel. Men det är tillåtet att använda sådana, och i alla händelser var det tidigare inte tillåtet att använda riktmedel som snabbt skulle kunna ställas om för skjutning på avstånd som inte kan anses vara rimliga i samband med jakt. Undantaget var vid jakt ovanför trädgränsen och vid säljakt på havsisarna.
Hålsiktet på Benelli MR 1 är justerbart som de flesta öppna sikten för att kunna skjuta in vapnet på det avstånd skytten önskar och är ett utmärkt val för personer som på grund av åldersynthet har svårt att skjuta med sikte och korn.
Idag använder de flesta jägare kikarsikte, ofta med hög förstoring och stor objektivöppning till den jakt som bedrivs i mörker eller skymning. Men de täcker långt ifrån alla jaktformer och är i vissa situationer mer till hinder än till nytta även om siktet är variabelt så att förstoringsgraden kan ställas ner.
Det är en stor fördel om skytten enkelt och med bibehållen inskjutning av vapnet enkelt kan växla mellan kikarsikte, någon variant av öppna riktmedel eller ett spegelreflexsikte.
Särskilt vid vakt -eller smygjakt i tät terräng där skjuten kan bli mycket korta. Men kanske viktigast av allt, ha riktmedel som är hanterbara och effektiva vid avlivning av skadat vilt i samband med eftersök där skjutavstånden kan bli extremt korta och ibland kan kräva mycket snabba flyktskott mot vilt som kastar sig ur sårlegan.
Nu kan man på Benelli MR 1 och på de flesta kulvapen, skruva på en montageskena där man använder kikarringar av ett utförande som medger att ett kikarsikte enkelt kan plockas av och på vapnet inom några sekunder utan att inskjutningen går förlorad och vid behov använda de öppna riktmedlen. Alternativt byta kikarsiktet mot ett lämpligt spegelreflexsikte (rödpunktsikte) som är ännu enklare att hantera vid snabbskytte än öppna riktmedel oavsett vilken typ det är.

En högst rimlig begäran

Det är kanske förmätet att begära att Polismyndighetens verksamhetsansvarige vid Enheten för förvaltningsrätt, ska ha all den insikt i de legitima behov som kan behöva tillgodoses för en etisk jaktutövning i överenstämmelse med § 27 i jaktlagen.
Men vad man definitivt kan begära är att hantering av tillståndsärenden sker rättssäkert för den enskilde och att avslagsmotiveringar och instruktioner till tillståndsenheterna i landet i alla händelser inte innehåller osakliga motiveringar vare sig av teknisk eller praktisk natur. Eller är färgade av uttryck och personliga uppfattningar som uppenbart är avsedda att vilseleda rättsvårdande myndigheters uppfattning vid överklagande av ett beslut.