Vi är landsbygdsbor, föräldrar och småbarnsföräldrar och vill så förbli. Vi har oskygga vargar och björnar runt våra bostäder regelbundet. Barnen vågar inte gå eller cykla till skolan längre utan måste skjutsas till och från varje dag. Vi kan inte vistas ute där vi bor som man borde kunna. Barnen är aldrig ute efter skymning, då blir vår by kusligt tyst. Vargarna hörs yla bakom ishockeyplan intill skolan.
Skidspåren (fina elljusspår) ligger öde. Där håller vargarna ofta till, så ingen törs använda elljusspåren.
Skolan kan inte längre ha uteidrott på önskvärd nivå trots bra förutsättningar. Barn ska ju som alla vet vistas utomhus och röra på sig!
”Det här är vår verklighet med varg”
Det här är verkligheten för oss som har varg.
Vi är ständigt oroliga att något ska hända våra barn och tamdjur. Det är inte vi vuxna som ”skrämt” barnen. Nej, de har redan själva hört vargarna på nära håll och gjort egna erfarenheter. Tvärtom måste vi ju hjälpa barnen att kunna ha ”ett liv” och där gör vi så gott vi kan, men det är inte lätt. Detta problem vi har med rovdjuren påverkar hela bygden negativt.
Vi är måna om vår livskraftiga och för övrigt så trivsamma bygd. Vi har många inflyttade barnfamiljer och flera aktiva föreningar, skola, livs med mera. Vi är rädda att bilden kommer att förändras.
Även företagare i trakten har fått svårt att bedriva sina verksamheter. De har inget större hopp om att kunna fortsätta med de i framtiden. Allt på grund av alla dessa rovdjur som staten bestämt att vi ska ha.
”Lyssna på folket i vargrevir”
Då undrar vi – ”det folkliga stödet” för ökad mångfald, varifrån kommer det? Var bor dessa människor som absolut vill ha varg och andra rovdjur? Inte i vår bygd, Voxnabruk med omnejd, i alla fall.
Nu måste man börja lyssna på folket som bor i dessa rovdjurstäta områden. Låt jägarkåren vara ett tag och lyssna på folket.
Detta problem vi lever med är inte ett jägarargument utan ett växande problem för vanligt folk, i synnerhet för barnen!
Vi har svårt att förstå hur vi ska kunna leva ”sida vid sida ” med rovdjuren som det så fint heter.
När något händer, inte om utan när den första vargattacken kommer mot människor, vem tar då ansvaret?
Vargen ökar med nya kullar varje år. Födan i skogen minskar och vad händer? Jo, det har vi fått erfara i Voxnabruk med omnejd. Oskygga vargar och även björnar stryker omkring nära bebyggelsen.
”Vad blir nästa byte?”
Vad blir nästa byte? Och återigen– vem tar ansvaret?
Är det meningen att våra barn inte ska kunna vistas utomhus, gå till skolan, träffa kompisar och vara i skogen utan rädsla?
Hur skall vi kunna lära våra barn att vara rädda om naturen när vi inte kan vistas ute i naturen och lära de vad de skall vara rädda om.
Här på landsbygden är naturen det viktigaste vi har, med skogspromenader, bär och svamp plockning, längdskidåkning, orientering, jakt och fiske som vår återhämtning, rekreation och sysselsättning. Vi har ju inte pubar, teatrar, fina inomhushallar och annat som finns i stan.
Ska inte människor kunna bo och leva på landet längre?
Äldre människor, som i princip har vuxit upp i skogen, avstår numera sina skogspromenader och sin bärplockning på grund av det starka rovdjurstrycket vi har här.
Barnen växer upp med rädsla för rovdjur efter att på nära håll redan fått egna erfarenheter. Vi vuxna försöker göra oss hörda och vädjar om hjälp med detta problem.
Det kommer ju också med största sannolikhet att uppstå på flera platser eftersom stammen ökar. Gränsen är absolut nådd i vårt område. Vi kan inte ha det så här längre. Något måste göras nu om vår bygd ska kunna leva vidare.
Befolkningen i Voxnabruk med omnejd genom Elisabeth Danielsson, Pontus Simonsson och Maud Öst
