Det är inte meningsfullt att här relatera hela den kaotiska debatt som föregick beslutet vid 2001 års s-kongress att anta motionen mot minkuppfödning. En viss förståelse kan man möjligen ha för att så många urbaniserade tätortsväljare, utan kännedom om landsbygden och dess näringsliv, lät sig förledas av jordbruksministerns subjektiva propaganda. Den som själv vill skaffa sig en uppfattning om den remarkabla debatten hänvisas till Arbetarrörelsens arkiv.
Genom hutlösa uppfödningskrav försöker nu regeringen, med välsignelse från sina två stödpartier, ta död på minknäringen. Inte oväntat får förbudsivrarna obetingat stöd av miljöpartiets tidigare språkrör , Matz Hammarström, numera generaldirektör för den omdiskuterade Djurskyddsmyndigheten.
I Sverige har vi 170-180 minkfarmer, som direkt och indirekt ger arbete åt uppemot 1 000 personer. Årligen produceras cirka 1,3 miljoner skinn. Omsättningen är ungefär en halv miljard kronor. Sedan länge finns positiva relationer mellan fågel- och pälsnäringen. Fågeluppfödarna får på så sätt välbehövlig betalning för sitt slaktavfall, årligen ungefär 18 000 ton högvärdig minkmat. Detta är ett efterföljansvärt exempel på sund kretsloppsstrategi!
Den svenska pälsnäringen är utan tvekan av världsklass, inte minst vad gäller resurshållning och djurskydd. En genomgång av den moderna minkforskningen ger vid handen att det finns förbättringar att göra, främst vad gäller burar och avel. Men ingen av de senaste årens svenska och utländska utredningar om minken har föreslagit uppfödningsförbud, utan istället kompletterande studier för att komma tillrätta med problemen.
Det orättfärdiga hotet mot minknäringen har naturligtvis mött motstånd från många håll. Betecknande är att Matz Hammarström fått bakläxa av sin egen styrelse. Även lagrådet har avstyrkt regeringens förslag på grund av alltför hårda krav. Även danska och svenska forskare gör tummen ned. Bland annat LRF anser att förslaget också strider mot den grundlagsskyddade näringsfriheten. Det finns likaså en stor grupp sansade socialdemokrater som är förtvivlade över utvecklingen.
Trots alla varningssignaler som finns mot nedläggning av pälsdjursnäringen kör de fanatiska förbudsivrarna vidare utan att påverkas. Enligt en nyligen lagd proposition från jordbruksdepartementet skall djurskyddslagen således förändras drastiskt, med krav på badvatten för minkarna, etc. Den baksluga planen går av allt att döma ut på att krossa pälsdjursnäringen genom helt ogenomförbara uppfödningskrav. På så sätt kringgås det grundlagsskyddade problemet med näringsförbud.
Att en jordbruksminister, som inte minst borde måna om landsbygden och de agrara näringarna, använder alla tänkbara knep för att knäcka den seriösa och framgångsrika pälsnäringen är helt enkelt ofattbart. Men i en regering, där de så kallade affärerna följer på varandra som pärlorna i ett halsband, finns inte längre några gränser. För att nå sitt mål har Ann-Christin Nykvist därför tänkt sig att använda skattebetalarnas pengar för att blidka den strävsamma arbetskraft som hon så känslolöst kränker genom sina egna åtgärder. Nog borde det väl ligga närmare till hands att istället uppmuntra redan befintliga företag, särskilt som regeringen själv inte lyckats över hövan med arbetslösheten och företagandet.
Speciellt beklämmande är att förgrundsfiguren i dramat ¬¬¬– minken själv – också blir lidande vid ett svenskt pälsdjursförbud. Oavsett om de fördrivna uppfödarna flyttar utomlands eller ej, så kommer marknadskrafterna att se till att den svenska produktionen om cirka 1,3 miljoner minkskinn istället sker utomlands. Med all sannolikhet i länder där uppfödningskraven inte är lika stränga som i Sverige. Den mycket allvarliga följdfrågan för jordbruket och hela landsbygden blir nu: Vilken näringsgren står nästa gång på tur att fasas ut med hjälp av en helt snedvriden djurrättsuppfattning?
Vidar Marcström
Prof. Emeritus
