Jakt & Jägares vapenexpert Christer Holmgren får kalla kårar av Brå-rapporten, där det visar sig att myndigheter tappat kotrollen över vart samhället är på väg.
Foto: Montage / tony4urban / Shutterstock.com / Jakt & Jägare Jakt & Jägares vapenexpert Christer Holmgren får kalla kårar av Brå-rapporten, där det visar sig att myndigheter tappat kotrollen över vart samhället är på väg.

Legala vapen och gangsterväldet

Istället för att jaga legala vapenägare, som inte är ett problem, måste de verkliga problemen med kriminella nätverk tacklas. Det konstaterar Jakt & Jägares vapenexpert Christer Holmgren, som fått kalla kårar av en rapport om en växande maktlöshet mot gangsterväldet som breder ut sig.
Stycket om att det finns en inhemsk produktion av vapen genom att importera ”licensfria delar” som byggs ihop dem på plats är en direkt felaktig och grundlös skrivning, konstaterar han.

Brottsförebyggande rådets (BRÅ) senaste studie med titeln ”Kriminella nätverk och grupperingar ”Polisers bild av maktstrukturer och marknader” kom ut nu den 23 augusti.
Att det väpnade våldet och anarkin inom vissa delar av samhället ökat till helt okontrollerbara nivåer under de senaste decennierna kan knappast inte undgått någon.
Men att läsa BRÅ-studien ger kalla kårar längs ryggraden. Men det är inte enbart på grund av beskrivningen av den faktiska situationen av våldet i sig, den utbredda kriminaliteten, bilbränder och förekomsten av ”no-go” områden där utryckningsfordon och knappt ens polisen vågar åka in i för att utföra sitt arbete.

Många av de kalla kårarna
beror minst lika mycket på att våra politiker, regering och myndigheter uppenbart inte har någon som helst kontroll över vartåt samhället är på väg. Och så har det uppenbart varit i decennier.
Tyvärr finns inga tydliga tecken på hur våra kära politiker, förutom att ibland jämra sig över situationen i media och reflexmässigt kräva strängare vapenkontroll för laglydiga jägare och skyttar, har tänkt sig att hantera den fritt eskalerande och skrämmande verklighet som beskrivs i BRÅ-rapporten.
Nej, det fokus som mest visas i alla taffliga intervjuer handlar oftast om vem som ska regera med vem och hur man ska vinna valet 2018. Om man nu antar att BRÅ-rapporten ger en någorlunda balanserad bild av verkligheten har ni folkvalda som kollektiv ett stort antal ytterst obehagliga demografiska, sociala och rent polisiära problem att ta tag i med kraft stället för att trycka bakom era barrikader och käbbla med varandra om saker som i jämförelse med BRÅ-rapporten är på lekskolenivå.

Saknar man som folkvald förmåga att se och höra, eller saknar prediktionsförmåga för att inse vart vi med stormsteg är på väg i det här landet; ställ då era platser till förfogande och byt jobb! Det får alla andra göra som inte fungerar i sin befattning. Men som riksdagsman eller statsråd sitter man ju tyvärr tryggt på sin rumpa i minst fyra år utan att egentligen behöva lyfta ett finger för att boende i utsatta områden (och de är många) ska kunna känna en rimlig trygghet för liv och hälsa.

BRÅ-rapporten, som är baserad på intervjuer med lokala och regionala polismyndigheter, är på 140 sidor och det är inte rimligt att här i ett enda andetag redogöra för rapporten i detalj.
Min rekommendation är att ladda ner den. Antingen från BRÅ:s hemsida www.bra.se där du hittar den på första plats under ”Publikationer” eller så kan du ladda ner den som PDF på följande länk:
https://www.bra.se/bra/publikationer/arkiv/publikationer/2016-08-23-kriminella-natverk-och-grupperingar.html
Några citat som visar maktlösheten och bristen på realistiska handlingsplaner från vad som i gammalt kallades ”överheten” som med sitt svärd i ena handen och lagboken i den andra ska skapa ordning och reda i landet skadar dock inte i sammanhanget.

Citat BRÅ 2016:12
”I resultatredovisningen beskrivs problematiken i vissa socialt utsatta områden och hur förorts- och stadsdelsbaserade grupper fått fäste där. Många områden som kännetecknas av både social utsatthet och kriminalitet bedöms behöva långsiktiga insatser för att stegvis minska brottsligheten och öka tryggheten. När ett samverkansprojekt, mellan exempelvis polis och kommun, är tänkt att pågå under en längre tid och är riktat mot en komplex problematik ställs särskilt höga krav på planering, prioritering och kommunikation.
För att nå ett så bra resultat som möjligt behövs därför en genomtänkt strategi över i vilken ordning de planerade åtgärderna bör genomföras. Risken är annars stor att bågen spänns för hårt genom att man vill ta tag i alla problem på en och samma gång.”

Ovanstående beskrivning visar med tydlighet att det i dagsläget inte finns någon genomtänkt strategi från samhällets sida. Bara snömos om behov av ospecificerad samverkan för att på sikt lösa ”komplexa problem” och att det i händelse av några åtgärder vidtas, ställs höga krav på planering, prioritering och kommunikation.
Det behöver man faktiskt inte vara raketforskare för att begripa. På tal om att vara försiktig med att ”spänna bågen för hårt ” tror jag att relevanta myndigheter och politiker i stället fundera över poeten Erik Gustaf Geijer ord: ”Det är bättre att lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”.

Den prioritering som uppenbart är absolut nödvändig är att omedelbart ta fram kompetenta resurser för att med full kraft återta de värsta ”krigszonerna” och visa vem som bestämmer så att normala samhällsfunktioner kan upprätthållas i hela landet. Södertälje är ett exempel där kraftsamling haft en positiv effekt.
Visst finns risken att det kan bli lågintensiva ”krig”, kanske med bilbränder som vapen, mellan relevanta myndigheter och de grupperingar utanför normal samhällsordning som anser sig bestämma. Men i så fall måste man ha kurage nog att våga hantera detta som den samhällsomstörtande verksamhet det faktiskt är och agera fullt ut i enligt med gällande svenska lagar.

BRÅ: Verkligheten ur polisens perspektiv
Som citatet (nedan) antyder menar flera intervjupersoner att det uppstått en alternativ rättsordning, där vissa personer till följd av en
kombination av makt och religion fått en medlande funktion i vissa konflikter. Man kan där förhandla om konflikten och frias eller fällas. Exempelvis kan ett ”domslut” om att betala ”böter” fastställas. En egen rättsordning i kombination med egna ”banker” för utlåning och andra funktioner leder till att det skapas ett ”samhälle i samhället”. Flera intervjupersoner menar att myndigheterna har svårt att få insyn i detta parallellsamhälle.
Det är ett nytt inslag som vi inte är bekanta med. Vi har väldigt dålig insikt, polisiärt sett, i den här världen; man sköter sin rättsordning så det är lite av ett parallellsamhälle.
Det finns väl en uppfattning om att de lever i sin egen subkultur med egna rättegångar, domar, et cetera. Där finns en högre farlighetsgrad, för det som vi i Sverige räknar som traditionellt logiskt tänkande, finns inte. Det är en annan logik. Man kan nästan räkna ut från början att det kommer att kosta mer än det smakar. Men de är beredda att göra det. Det är ganska nytt i Sverige, det är den senaste utvecklingen sedan -90/2000-talet.
(Intervjuperson vid polisen i Malmö)

Tidsspannet för problemen som nämns är alltså över två decennier och kan inte betraktas som okänt. Därför är risken överhängande att Brås rapport i likhet med andra larmsignaler i vanlig ordning bara hamnar i oändliga diskussioner och hänsynstaganden mellan politiska ”pip kycklingar” medan det BRÅ pekar på och varnar för, inte heller nu blir omhändertaget med kraft inom överskådlig tid.
Något som sannolikt skulle öka incitamenten för våra folkvalda att lägga fokus och kraft på de här frågorna är att riksdagsmännens mysiga övernattningslägenheter I Stockholms innerstad tvångsmässigt byts ut till ett mer insiktsökande och lärorikt boende i förorterna som exempelvis Hallunda, Husby eller Rinkeby/Tensta eller motsvarande i stället för att som nu göra några korta och välskyddade studiebesök i grupp under dagtid.
Se även: http://www.aftonbladet.se/nyheter/krim/article22190105.ab

BRÅ: Reducera antalet vapen i den kriminella miljön
Intervjupersonerna och underrättelserapporter ger en bild av att vapentillgången är god i den kriminella miljön.
Samtidigt som tillgången på vapen är ett stort problem, menade flera seminariedeltagare att det är svårt att ha särskilda insatser mot vapen. I stället bör inriktningen vara att arbeta mot annan brottslighet, för då kommer vapnen fram. Skälet är att vapnen
inte finns för sin egen skull utan är knutna till den kriminalitet som bedrivs.
När konflikter uppstår i den kriminella miljön kommer vapen ofta fram och då ökar myndigheternas förutsättningar att ta illegala vapen i beslag. Ibland kan även informatörer och avhoppare lämna information om var vapen finns. ”Dessutom innebär en ökad vapenkontroll från myndigheternas sida att risken minskar för att vapnen faktiskt används eftersom de görs mindre tillgängliga”.

Att det finns gott om illegala vapen i landet är uppenbart. De sista meningarna i ovanstående citat är dock obegripliga i sammanhanget då den ”vapenkontroll” som kan utövas mot de insmugglade vapen som finns i kriminella kretsar och diverse subkulturer naturligtvis är helt omöjlig att bedriva då ingen vet var de finns eller vem som har tillgång till dem.
Men skrivningen kan nog ses som en eftergift från Brå att inte underminera den pågående häxjakten som av vissa politiker och den centrala polismyndigheten bedrivs mot legala vapeninnehavare med det i sak krystade påståendet att detta skulle förebygga/förhindra terrorism och minska det skjutvapenrelaterade våldet i samhället.

Det under våren så hett debatterade vapendirektivet från EU saknar också möjlighet att i någon mätbar omfattning påverka våld och terrorism då det bara kan appliceras på legala vapen och vapenägare – även om det mellan raderna framgår klart att vår egen regering, trots försäkringar om motsatsen, så kommer direktivet oavsett slutlig form att generera ytterligare och betydande krångel i form av restriktioner för det legitima vapeninnehavet hos jägare och skyttar.
För att citera Karl Gerards kuplett ”Den ökända hästen från Troja” om papegojor som härmar efter så gott de kan, så har jag liten förhoppning om att våra folkvalda ska lösa de verkliga problemen med våldet i samhället. Det är naturligtvis enklare att i vanlig ordning huka sig bakom ett ”EU-direktiv” och sedan två sina händer.

Det intressanta är att BRÅ i sin rapport (sid 65) skriver följande:
Citat från BRÅ-rapporten
”Svenska vapen, som jaktvapen och armévapen, spelar i dag en mycket undanskymd roll i den kriminella miljön. Förr var det hagelgevär och svenska armévapen. I dag är det utländska vapen av
ett slag som det inte finns någon legal marknad för i Sverige. De är därför insmugglade. Det förekommer även inhemsk produktion av vapen. Det kan ske genom att licensfria delar importeras och vapnet byggs ihop på plats eller genom att kolsyrevapen och kasserade vapen byggs om till skarpa vapen.
Det finns också en del förhållandevis sofistikerade sprängmedel, till exempel tidsinställda bomber eller bomber som kan fjärrutlösas med mobiltelefon”.

Stycket om att det finns en inhemsk produktion av vapen genom att importera ”licensfria delar” som byggs ihop dem på plats är en direkt felaktig och grundlös skrivning. Kanske beror den på någon form av hjärntvätt och politiskt hänsynstagande, så att man inte från BRÅ:s sida riskerar att gå på tvärs mot alla de argument och orealistiska krav på skärpningar av vapenlagstiftningen som har förts fram under den pågående processen med revideringen av EU:s vapendirektiv.
De vitala delar som är direkt nödvändiga för att tillverka ett fungerande skjutvapen är pipa, stomme/låda och slutstycke är sedan länge licenspliktiga i Sverige. Finns de här i landet utan normalt tillstånd är det illegal införsel det vill säga smuggling och en kriminell hantering.
Det intressanta är BRÅ:s skrivning att svenska jakt-och armévapen (K-pist m/45?) spelar en mycket undanskymd roll i de kriminella miljöerna. Men det finns heller inga undersökningar som idag på något sätt visar att legala enhandsvapen eller dito halvautomatiska gevär för sportskytte skulle vara ett nämnvärt problem i det aktuella sammanhanget.
Att svenska politiker, utan att det finns skäl till det, tillåter polismyndigheten att in absurdum driva meningslösa skärpningar för privat bruk och innehav av jakt- och målskjutningsvapen, är anmärkningsvärt.
Den vendetta som bedrivs inkluderar rena trakasserier mot både handel, jägare och skyttar, bland annat genom att avsiktligt förhalande av licensärenden, osaklig argumentering om olika vapens lämplighet för sitt ändamål och orealistiska aktivitetskrav. Listan kan göras hur lång som helst för den som besvärar sig med att läsa den och det hjälper föga att vända sig till Justitieombudsmannen. Ingen bryr sig oavsett hur mycket kritik JO presenterar.

I gamla statistikuppgifter från 1987 med källuppgifter från BRÅ går det inte att se några kopplingar mellan den ökande användningen av skjutvapen för hot eller hot om våld mot liv och hälsa som fram till idag kan kopplas till legala vapeninnehav.
En stor del av den äldre statistiken från 1950 och framåt för fullbordade mord och dråp med skjutvapen visar enligt BRÅ för höga siffror. I en äldre sammanställning gjord på BRÅ:s siffror mellan 1987 och 1997 anses antal mord och dråp med användning av jaktvapen vara mellan fem och sex procent. Men då statistiken visar all brottslig verksamhet innefattande licenshavarens egna gärningar till kriminell användning av i Sverige stulna eller insmugglade jaktvapen kan begreppet ”jaktvapen” som mordredskap inte kopplas till vapen som innehas lagligt för jaktändamål.

I den svenska folksjälen finns fortfarande en djupt rotad reflex att utan protester böja sig för överheten med mössan i hand och finna sig i tokiga regler och direkt tjänstemannavälde. Även om det inte baseras på tydliga lagar utan aktuella myndigheters egna allmänna råd och föreskrifter som i sin tur är en direkt följd av dåligt genomarbetad eller förhastad lagstiftning.
Det är ganska märkligt att industri och handel samt säkert över en miljon röstberättigade jägare och skyttar tillsammans med sina anhöriga, inte ska kan få etablissemanget att inse att det inte är vi som utgör ett hot mot samhället i form av kriminalitet och skjutvapen relaterat gatuvåld.
Ta dig tid att läsa BRÅ:s rapport och fundera sedan över vilka metoder som måste till för få våra folkvalda att ta tag i de verkliga problemen i samhället. Det borde helst ske i god tid före valet 2018.

Här finns rapporten som pdf.

CHRISTER HOLMGREN