Många överväganden är också förvånansvärt radikala och kommer sannolikt att orsaka en del upprörda remissvar. Men behovet av klartext för att inte säga ”karlspråk” i vissa frågor har varit stort de senaste åren.
Att insikten om det behovet uppenbart finns inom Naturvårdsverket är utomordentligt bra då det förhoppningsvis innebär att diskussioner i ämnet framöver kommer att baseras på sakliga förhållanden. Och inte som varit fallet de senaste åren, med svävande byråkrattermer som ”ändamålsenliga förvaltningsmetoder”, ”hårt jakttryck”, ”lämplig storlek på stammen” etc, etc.
Den stora paniken
Den stora paniken gäller skador i jordbruket och det ökande antalet kollisioner mellan vildsvin och motorfordon. Det är realiteter som det inte går att bortse ifrån och som är utomordentligt svåra att få bukt med på ett enkelt sätt.
När det gäller jordbruket går det inte hundraprocentigt att undvika skador så länge det finns ett enda frilevande vildsvin kvar i landet. Men en kombination av praktiska åtgärder där jakt och jordbruksintressen måste samarbeta kan säkert minska skadeeffekterna. Där till finns regler om ersättning för viltskador som drabbar jordbruksarrendatorer utan jakträtt. Men den senaste propositionen i ämnet är tolv år gammal och inte längre helt relevant och behöver också ses över. Något som Naturvårdsverket påpekat särskilt i sin utredning.
Men om samarbetet runt skadeförebyggande, praktiska åtgärder fungerar bäst inom stora förvaltningsområden, som föreslås i utredningen, är mer tveksamt även om djuren rör sig över stora områden.
Ska skötas av lokala jägare
Sådant ska skötas av dem som i detalj känner till de lokala förhållandena, inte via någon medlemsorganisation eller regelverk som bara kan bli övergripande. Samarbete över stora områden måste växa fram naturligt och på frivillig väg.
Trafiken är värre eftersom kollisioner mellan motorfordon och vildsvin som förutom materiella kostnader också kan innebära svåra personskador och dödsfall. Av utredningen framgår att Rikspolisstyrelsen och Vägverket är bekymrade och inte vill att populationerna ska få öka innan det finns ”förvaltningsmodeller” som gör det möjligt att reglera stammens storlek på ett effektivt sätt.
Hur de tänkt sig hur de ska se ut vet jag inte. Men det vore angeläget att också dessa organisationer
tog sitt ansvar genom att använda klarspråk när det gäller bilisternas framfart och se till att viltvarningsskyltar och anmälningsplikten vid olyckor respekteras. Gärna också se till att frågan om jägarnas ersättning för eftersök av trafikskadat vilt effektueras i stället för att dras i långbänk.
Ökad avskjutning vid olycksvägar
Sambandet mellan trafikolyckor och större viltstammar har visat sig vara i stort sett rätlinjigt. Då är det bättre att i klartext säga att det är radikal avskjutning som behövs i de områden som bär, eller som har kapacitet att bära, stora populationer.
Naturvårdsverkets bidrag till att skapa rimliga förutsättningar för en effektiv avskjutning, oavsett årstid eller snöförhållanden, är att föreslå att en enkel fast belysning utan större krångel ska få användas efter tillstånd vid jakt på åtelplatser i trakter där stammen blivit för tät.
Dessutom anser verket att det i vissa situationer och efter särskild prövning ska kunna gå att få tillstånd att använda ljusförstärkare vid skyddsjakt på vildsvin.
Kan ge massiv kritik
Bortsett från vad som är jägarmässigt eller inte är förslagen av verkligt konkret natur för att det över huvud taget ska gå att gallra i för täta bestånd på ett ur djurskyddssynpunkt etiskt sätt under den mörka, snöfria delen av året. Förslagen kommer säkert att utsättas för en massiv kritik. Men behövs det en tvångsmässig gallring av ett bestånd är det definitivt inte etiskt att tvingas skjuta mot djur under extremt dåliga ljusförhållanden för att uppnå ett visst resultat.
När det gäller utfodring och åtel för vildsvin så kan man i utredningen ana en viss försiktighet när det gäller att framhäva ståndpunkten att massiv utfodring skulle skapa mycket täta stammar.
Att utfodring kan få vildsvin att koncentrera sig till ett visst område är rätt självklart men hur stammens reproduktion påverkas av utfodring är mer oklart. Verket föreslår därför att frågan ska utredas vidare för att så småningom få klarhet i saken. Det här är en betydligt bättre metod än att använda ounderbyggda doktriner som hittills varit mycket populära i vissa kretsar.
Bra förslag om utfodring
Vidare föreslås att enbart naturliga och oförädlade jordbruksprodukter ska få användas på foderplatser och åtlar. Något som är mycket bra då varken grisar eller idisslare mår särskilt bra av makaroner, bröd eller frukostflingor med stora mängder av snabba kolhydrater. Bortsett från att det kan se för jävligt ut på den typen av foderplatser.
I utredningen ges också rekommendationer för hur åtel- och foderplatser bör arrangeras i förhållande till markstorlek och närhet till gränser och främmande jordbruksmark. Dessutom finns rekommendationer för vilka fodermängder som kan anses rimliga då det inte bara är vildsvin som utnyttjar tillskottsfoder.
Sammantaget har jag inga invändningar mot varken överväganden eller de lagda förslagen. I förhållande till de kunskaper och erfarenheter som finns nu går det inte att göra mer än att försöka ge den som berörs en vägledning om vad som är rimliga proportioner och vettig hänsyn.
Steg i rätt riktning om kötthantering
Något som jägarkåren verkligen ska uppskatta i utredningen är Naturvårdsverkets uppmärksamhet och inställning till frågan om att vildsvin ovillkorligen måste passera en vilthanteringsanläggning innan köttet får säljas eller ges bort. Frågan är berörd under rubriken ”Andra faktorer som kan motverka effektiv vildsvinsbeskattning”. Verkets förslag är att vildsvin som trikinprovats på föreskrivet sätt ska få överlämnas till enskild konsument i enlighet med vad som gäller för mindre mängder av annat vilt.
Detta är definitivt ett steg i rätt riktning om man vill upprätthålla ett massivt jakttryck.
Under samma rubrik uttrycks också behovet av en bred information till den som utnyttjar allemansrätten om nödvändigheten att visa extra hänsyn mot jaktliga aktiviteter i samband med skyddsjakt på vildsvin.
Jag hade inte förväntat mig att Naturvårdsverket skulle ta upp den frågan även om det skett i en försiktig form. Faktum är att stora krav på jaktlig aktivitet eller ren skyddsjakt för att undvika jordbrukskador eller minimera trafikrisker kräver att sedvanerätterna får stå tillbaka.
Allemansrättens begränsningar
I praktiken skulle det räcka med att den som vill utnyttja sin allemansrätt tar reda på vad den innebär enligt gamla hävd. Principen är att du har lov att passera annans mark till fots och plocka bär och svamp för egen konsumtion. Men det är inte tillåtet att göra något som helst intrång i någon annans nyttjande eller verksamhet som exempelvis skyddsjakt som är påkallad.
Vad jag saknar i utredningen är förslag om hur en övergripande avskjutningsstatistik ska samlas in för att öka insikterna om vildsvinens utbredning och i viss mån den lokala tätheten. Som förhållandena är för närvarande baseras allt på gissningar. Men jag är övertygad om att intresset för vildsvin bland jägarna är så stort att man gärna tar det besväret om siffrorna också redovisades kontinuerligt, exempelvis länsvis.
Bör behandlas centralt
En spontan reflektion efter att ha läst utredningen är att frågor om vildsvin och vildsvinsförvaltning, i alla händelser under de närmaste åren, borde hanterades centralt av någon grupp inom Naturvårdsverket. För närvarande är det för stora skillnader i uppfattningar och faktiska kunskaper ute bland berörda organisationer och enskilda att allt som rör vildsvin behöver samordnas så att inga särintressen eller emotionella reaktioner kan föregripa vad som är rimlig hantering av fenomenet vildsvin i den svenska faunan.
