Vid Junilistans stämma den 17-18 juni beslutades att man ville förändra förvaltningen av arter radikalt mot dagens förvaltningspolitik. Den stora skillnaden är att Junilistan vill förvalta alla arter (både djur och växter) inom de utbredningsområden som arterna har.
Anledningen till detta är att naturen inte begränsas av gränser som människor dragit upp på kartor. Många arter finns utbredda över ett flertal geografiskt skilda biotoper. Detta gör att vissa arter kan vara att betrakta som i det närmaste utrotade i ett land, som är artens randområde, medan den finns i mycket goda populationer i ett annat land där arten har sitt kärnområde. Det kan då vara bortkastade resurser, som läggs ned på att bevara arten i det land, där den naturligt inte skall finnas i stora mängder.
Istället menar vi i Junilistan att prioriteringar av var pengarna skall satsas skall göras. Arter som bara finns i Sverige, och som är hotade, skall man satsa mycket pengar på för att värna, eftersom vi har ett unikt ansvar för den arten. Arter som finns i Sverige och våra grannländer och som inom detta område är hotade skall vi också satsa pengar på, men då gemensamt med våra grannländer. På så sätt skall vi arbeta för att alla arter värnas inom sina utbredningsområden, så att de finns i livskraftiga populationer där.
Ser man till vad detta innebär för vår rovdjurspolitik behövs det givetvis en större kartläggning av vilka arter som finns var och i vilka mängder. Utan att föregripa en sådan utredning så törs jag säga att till exempel vargen är en art som får oproportionerligt stort stöd. Vargen är globalt sett ingen utrotningshotad art och att påstå, som många gör, att vi har en unik vargstam i Skandinavien är oärligt.
Vi har en del av den eurasiska vargstammen och den finns i betryggande storlek. Bara i Ryssland finns det över 45 000 vargar! Således bör Sverige, Norge och Finland förvalta vargstammarna tillsammans med Ryssland, baltstaterna och de andra länderna som hyser samma vargstam som vi.
Givetvis kommer vargen även fortsättningsvis att finnas i vårt land, men då vi kan sluta oss till att vargen inte är något utrotningshotat djur så anser jag att man till att börja med kan förändra jaktförordningens paragraf 28 (nödvärnsparagrafen). Paragrafen ska ge rätt att mera fritt skydda även andra tamdjur än boskap från rovdjursangrepp. Man måste som hundägare ha rätt att freda sin hund vid ett direkt eller ett förväntat angrepp från varg. Att som idag göra människor till kriminella för att de vill skydda sina fyrfota familjemedlemmar är inte rätt! Det ökar antagonismen mot rovdjuren, det ökar avståndet mellan politiker och vanligt folk, och framför allt kommer det att minska anmälningsbenägenheten då någon anser sig av nöden varit tvungen att döda en varg. Vem vill riskera att få en polisanmälan emot sig trots att man inte anser sig ha gjort något fel? Vem vill få resten av jaktåret förstört för att polisen beslagtar ens vapen för att man skyddat sin hund?
Många kommer att hellre försöka undanskaffa de vargar de skjutit i nödvärn för att slippa en segdragen polisutredning som förstör resten av jaktåret trots att de kanske följt lagen helt och hållet.
Dessa lagar måste förändras så att folk törs anmäla att de tillämpat jaktförordningens paragraf 28 och skjutit en varg i nödvärn. Att behålla den nuvarande paragrafen gagnar ingen. Det är bortkastade pengar och onödigt ”jävlandes” med vanligt folk att ha sådana regler kring en art som inte är utrotningshotad.
Detta är en av de frågor som jag kommer att arbeta med om jag blir inröstad i riksdagen i höst.
Bo Johansson, Orsa,
riksdagskandidat Junilistan
