När hunden inte överlever jakten
  • Elmia Game Fair

När hunden inte överlever jakten

LedarePublicerad: 2007-11-07 13:03

Nu vet Annica och jag hur det känns när hunden inte kommer tillbaka levande efter jakten. Starten på älgjakten lördagen den 13 oktober började bra.
Det var ett bra gångstånd på en tjur där flera hade skjutchans. Eftersom vi inte hade några vuxna djur kvar så fick tjuren gå. Men Tuff ville inte avbryta sitt arbete trots att vi försökte få honom att sluta.

Conny Sandström, förbundsordförande Jägarnas Riksförbund.

Efter ett troligt djurbyte gick det så småningom in på grannlagets marker. Efter ett par timmars olika turer med konstiga signaler från pejlen meddelade grannlaget att några rådjursjägare hade hittat en hund som troligen var vår.
Hunden låg död i ett dike med bara några decimeter vatten och utan några synbara yttre skador.
Jag åkte dit och kunde bara konstatera att det var Tuff, som det fällts både björn och åtskilliga älgar för. Tuff var den bästa hund vi haft under våra 30 år inom jakten.

Tuff kom alltid tillbaka till mig. Han var på väg tillbaka den här gången också, men han kom aldrig riktigt ända fram. Vad hade hänt och varför? Möjligen kan en obduktion på SVA ge besked.
I en jägares liv kommer hundar och går. I de allra flesta fall är bortgången på något sätt bestämd, i form av hög ålder eller sjukdom.
Nu, helt oväntat, ligger han bara där, död. Frågorna hopar sig, hur många som helst.

Det är nog först efter att man själv har drabbats av något liknande som man riktigt kan förstå hur alla de hundägare känner sig som får sina hundar dödade av rovdjur.
Det sker oväntat och i deras fall dessutom på grund av något som man inte vill ha på sina jaktmarker.
Rovdjur är något som man upplever att någon högre makt har tvingat fram. Det har beslutats av människor som inte har haft en aning om konsekvenserna, eftersom de lever i ett annat Sverige.

-00-

När ni får den här tidningen i er hand är det bara någon vecka kvar tills vi får den länge efterlängtade rovdjursutredningen.
Jag har tidigare på denna plats framfört förhoppningar om att Åke Pettersson skall komma med analyser och framför allt förslag som skall leda fram till att vi får en rovdjurspolitik, som är värd namnet och som kan accepteras av de människor som skall leva tillsammans med dessa djur. För det är just detta och dessa människor det handlar om.
Ändå skall besluten tas av en majoritet av människor som aldrig har levt och inte heller kommer att leva i de områden som skall hysa dessa rovdjur. Kan vi lita på att de verkligen vill och kan förstå hur situationen är i de områden där man i dag inte vågar jaga med löshund? Jag har mina tvivel men här har jag gärna fel!
Till och med Brå, Brottsförebyggande rådet, konstaterar att dagens rovdjurspolitik inte har någon förankring eller acceptans av människor i de här områdena. Men det är också det bästa man kan säga om den rapporten.
I Brå-rapporten påstås det att massor av rovdjur faller offer för tjuvjägare varje år, detta trots att man varken har hittat offer eller gärningsmän. Men massor av tjuvjägare finns det tydligen ändå.
Jag har alltid trott att i Sverige är vi oskyldiga ända tills vi är dömda.
Men detta gäller tydligen inte för Brå:s påståenden om tjuvjägare. Nej, nu skall resurser fram för att med angiveri, infiltration och Säpo-metoder hitta alla påstådda tjuvjägare.
Viss illegal jakt förkommer säkert, men det måste vara någon måtta på de kollektiva anklagelserna.
Jag upprepar det gärna, jag och Jägarnas Riksförbund tar avstånd från alla former av illegal jakt.
Men den stämning som piskas upp genom grundlösa anklagelser och vansinniga förslag underlättar inte att på ett seriöst sätt föra en bra debatt kring ämnet.
Om inte rovdjursutredningen kommer med förslag som kan skapa förutsättningar för en politik som får acceptans i rovdjursområdena är risken stor att det blir ytterligare en utredning för papperskorgen och sådana har vi haft för många av. Men än så länge kan vi ju hoppas.
Jag har länge hävdat att vi riskerar att tappa greppet om utvecklingen av rovdjuren. Händelserna så här långt i höst pekar inte i någon annan riktning.
Aldrig tidigare har det skjutits så många björnar som i år.
I stort sett är det fyllda licenser eller överskjutningar i alla björnlän och ändå vet vi att stammen fortsätter att öka.
Antalet vargattacker på hundar och andra tamdjur är troligen rekordstort.
Naturvårdsverket skall ha kredit för beslutet om skyddsjakt på två vargar i Värmland.
Men det är synd att Naturvårdsverket inte lyssnade på de berörda, i det här fallet även länsstyrelsen i Dalarna, och gav tillstånd i Äppelbo.
När man bedömer antalet skador måste man också komma ihåg att stora förebyggande åtgärder har vidtagits och att löshundsjakten kraftigt har reducerats i dessa områden. Hur hade skadesituationen sett ut om folk hade jagat som vanligt?
Och hur många av de påstått tjuvskjutna rovdjuren är det som dör som Tuff gjorde? Jag bara undrar.

SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsVästgårds Game Fair
  • AnnonsGyttorp Norma