Det är självklart att Jägareförbundets tidning Svenskt Jakt inte kan skriva något positivt om varg, skriver Mikael Moilanen om kritiken från en miljöpartist mot förbundet och dess allmänna uppdrag.
Det är självklart att Jägareförbundets tidning Svenskt Jakt inte kan skriva något positivt om varg, skriver Mikael Moilanen om kritiken från en miljöpartist mot förbundet och dess allmänna uppdrag.

Pajasuppvisning i radion om SJF

Sveriges Radios granskning av Jägareförbundets allmänna uppdrag och rollen som medlemsorganisation har resulterat i en pajasuppvisning av radiojournalisterna, tycker Jakt & Jägares Mikael Moilanen. Visserligen gör till exempel Projekt varg att förbundets insatser för sina medlemmar kan ifrågasättas. Men den centrala frågan är när Sveriges Radio ska börja granska Rovdjursföreningens lögner i vargfrågan.

Jag brukar inte hålla med Svenska Jägareförbundet (SJF) om någonting. Det är det stora, självgoda förbundet som tror sig företräda jägarna i allmänhet, trots att de i flera årtionden motarbetat i synnerhet jägare som drabbats av Projekt varg.

Djupt insyltat i Projekt varg
Jägareförbundet var djupt insyltat i projektet på 1970-talet och jobbade aktivt för vargens återetablering i landet. Den som önskar kan läsa gamla Svensk Jakt och se hur förbundet och redaktionen hade flera medarbetare som i dag ses som extrema företrädare för Projekt varg.
Målsättningen var att återinföra vargen i den svenska faunan. Jag har exempelvis läst en krönika där en skribent i Svensk Jakt ojade sig över att det påträffats en ensam varg på någon plats och att det inte finns någon partner till den vargen.
En avlönad företrädare för Svenska Jägareförbundet, alltså, som på fullt allvar önskade sig ett vargpar och vargvalpar.

Skäller som nervösa bandhundar
Idag vill SJF ha 150 vargar och skäller som nervösa bandhundar på dem som tycker att siffran istället borde vara noll. 
Varför Jägareförbundet vill ha 150 istället förklarar man med att det är omöjligt att kräva noll. 150 är dock absolut realistiskt, är budskapet.
Nu visar det sig vad taktiken är värd i verkligheten.

”Musklerna” används i det tysta
Det stora och starka förbundet, med mycket muskler att sätta bakom reella insatser för att protestera mot vargpolitiken, kan hjälpa till och göra skillnad. Men Jägareförbundet vill inte driva några reella konflikter, i alla fall inte om staten är motpart. De ryar och skriker och går på i diverse skrivelser och bloggar, men på allvar vågar de inte protestera.
Jägareförbundets filosofi och självkvävande taktik är nämligen att ”lobba i det tysta”, förhandla och påverka beslutsfattarna och ha kvar avtalet med staten. 

Föddes med Saltsjöbadsandan
Det är inte så konstigt om man funderar på att det allmänna uppdrag för förbundet kom till 1938, samma år som Saltsjöbadsavtalet slöts i den svenska politiken. Då kom fack och arbetsgivare överens om att inte bråka för mycket med varandra.
Hur taktiken funkar hittills för Jägareförbundet får var och en bedöma.

Pajasuppvisning av Sveriges Radio
Men trots det finns det en gräns för hur mycket jag kan gilla att Jägareförbundet får stryk, åtminstone osakligt. Den senaste ”skandalen” i Kaliber i Sveriges Radio, är ännu en pajasuppvisning av politiskt korrekt media.

Nyheten om Kaliberinslaget finns här:

Jägarnas pengar går tillbaka till jägarna och det tror Kalibers redaktion kan reta upp den breda allmänheten.

Gör aldrig något positivt om varg
Därför får bland annat en jägare i Dalarna berätta att hon inte gillar Svenska Jägareförbundet eftersom deras medlemstidning aldrig skrivit något positivt om vargen.
Då handlar det om ett djur som skapar död och elände där den slår sig ned, ett djur som det inte finns några ekologiska uppgifter för i Sverige. Vargvännerna kan tjata om apexpredatorernas stora roll, men det är uppblåst nys och rena lögner. Så många vargar som skulle behövas för att ändra ekologin får aldrig plats i den södra och folktäta halvan av landet.

Debatten som väcker frågor till Sveriges Radio
På måndagen ordnade fina och politiskt korrekta P1 Morgon debatt om saken mellan Rovdjursföreningens Kent Nauclér och Jägareförbundets Daniel Ligné.

Efter det inslaget blev jag tvungen att mejla följande till journalisten och hennes chef:

Lyssnade på din intervju med rovdjursföreningens Kent Nauclér och jägareförbundets Daniel Ligné och funderar på om du och din redaktion kan vara nöjd med ert jobb. ”Uppenbart komplicerat”, säger du mitt i inslaget om storyn. Det är inte det minsta komplicerat. Om Rovdjursföreningen påstår att Jägareförbundet ljuger om hur många rovdjur det finns i Sverige, får väl Rovdjursföreningen visa på den lögnen.
Är det inte så vi går till väga, vi journalister, att vi prövar påståendena från de olika parterna? Eller gör ni en lång intervju om någon en dag kommer in på redaktionen och säger att jorden är platt?
Nu används lögnen om och om igen och det blir ping pong-journalistik, utan att lyssnarna får ett rimligt grepp om vad som är sant och relevant.
Det är du och din redaktion som har skyldigheten att reda ut saker och ting för lyssnarna. Det är också er skyldighet att granska Rovdjursföreningen. Varför är det så svårt för er att granska åtminstone sådana här grova påståenden från organisationer som vill ha överstora stammar rovdjur?
Jag misstänker att påståendet om Jägareförbundets påstått vinklade information om rovdjur kan kokas ned till en enda liten punkt. Det var det som miljöpartisten i Kalibers reportage lyfte fram, att förbundets tidning Svensk Jakt aldrig skriver något positivt om vargen.
Problemet är att det inte finns någonting positivt med vargen för jägarkåren. Det går inte att använda löshundar i vargrevir med mindre än att man måste vara beredd att släpa hem sin hund död och i plastsäck när dagen är slut. Vi ser också hur exempelvis älgstammen på sina håll i Värmland är så svag att älgjakten måste ställas in.
Många gånger är jägarna också människor som bosatt sig lång utanför samhällets normala service och har exempelvis kor, får och hästar i liten skala, för sin försörjning.
Min uppfattning är att den absoluta lejonparten av jägarna inte vill ha varg på sin mark eller där de bor, utan ser den som en stor plåga. Hur tror du medlemmarna i Jägareförbundet skulle reagera om tidningen då skrev filosofiska betraktelser av vilka ståtliga djur vargarna är? För några sakargument för återinförande av vargen i den södra halvan av landet finns inte.
En sak till, bara. Kan det verkligen vara rimligt att pengar som jägarkåren betalar in för det statliga jaktkortet, skulle delas ut till exempelvis Rovdjursföreningen för att de ska informera om rovdjur? Det är jägarnas pengar som går in i viltvårdsfonden, varifrån Jägareförbundet sedan får tillbaka en del som styrs av hur många medlemmarna är.

Ja, så skrev jag till journalisten på P1 Morgon och hennes chef.
Vi får se om jag får något svar.