”Hunden har lyssnat på fåglarna och hittat älgen”

”Hunden har lyssnat på fåglarna och hittat älgen”

KrönikaPublicerad: 2006-11-08 16:51

För många år sedan fick jag och min hund vara med i ett jaktlag 20 mil nordväst om Blåsjön. Det var riktiga karakarlar i det laget. Jaktledaren var en grovhuggen skogshuggare som inte sa så mycket. Men när han väl talade så trodde man att det åskade.
Det var sex man till i laget. Hälften av dem var sådana män som man inte vill möta i en trång gränd. De tre övriga var fnittriga fjollor från Stockholm, som jag inte fattade vad de hade där att göra.
Kan ni tänka er en oktobermorgon? Hunden söker ut i den daggvåta ljungen efter färska spår efter älg, som gått sin betesgång tidigare på morgonen.
Älvorna dansar över skogstjärn och myrar.
I tätningen hörs lite kvitter från småfåglar. Skogen håller på att vakna till liv till en ny dag, lite grå men ändå vacker.
En tjädertupp lämnar sin plats i tallen med ett brak.
Det är fantastiskt att få gå så här och uppleva naturen, när den visar upp sig i de vackraste höstfärger.
Det är en underbar tid vi har framför oss med en stillhet som bara kan upplevas i naturen.
Men ändå är det vi som är det störande i omgivningen. Det är vi som springer omkring med bössor på ryggen med jaktradio i fickan och all annan modern utrustning.
Älgarna, rådjuren och alla andra djur har inga sådana finesser. Men ändå vet de var vi är. Och det verkar som dom också vet varför vi är där.
Jag tror att det går till på följande sätt. Det är de där högtflygande korparna som signalerar till småfåglarna i buskarna och talar om var vi finns.
Dessa små söta mesar, och allt vad det är, sitter och småkvittrar i buskarna, vilket vi tycker är så trevligt och mysigt att sitta och lyssna på.
I själva verket är det småfåglarna som varnar älgar, rådjur och andra djur var vi befinner oss.
Men lite dumma är de, de där fåglarna. De fattar inte att de i själva verket leder oss till älgen. För hunden och andra hundar är också från begynnelsen ett vilt djur, så de förstår vad fåglarna kvittrar om och var älgarna står och gömmer sig.
Jag vaknar till ur mina tankar med ett ryck. Långt bort i fjärran hörs hundskall.
Hunden har lyssnat på fåglarna och hittat älgen. Jag går mot skallet, det är på andra sidan tjärnen och bakom berget.
Jag rundar tjärnen och tar mig upp mot sluttningen där jag stannar lite strategiskt. Det är gammal grov och tät granskog. Stenar och stubbar är bevuxna med grön mossa, en riktig trollskog.
Jag går en liten bit till. Hundskallet kommer sakta närmare. Det är gångstånd.
Jag sätter mig ner vid en liten glänta och inväntar, vad det nu är som tiken har hittat. Det tjoffar i den blöta mossan och en och annan kvist knäcks under stor tyngd. Det börja mulna och regnet börjar rinna från de täta granar jag befinner mig under.
I den lilla gläntan kommer en stor svart skugga rakt upp mot mig och stannar fem meter från mig. Hunden står och skäller tre meter bakom denna enorma älg.
Tjuren frågar:
– Är det där din hund, som för ett sådant jäkla liv?
– Jaaaaå, det är det, svarar jag med darrande stämma.
– Kan du få tyst på na? Ho börjar irritera mäj.
Hunden lyssnar och tystnar på en gång.
Då frågar älgen vad jag gör i hans skog och varför jag har bössa.
– Ja, harklar jag mig och börjar med att förklara att vi alltid går ut med bössa och hundar andra måndagen i oktober för då…
Tjuren avbryter.
– Menar du att det är mig och mina släktingar som ni är ute efter?
Vad svarar man på det, när det står en stor älgtjur och flåsar en rakt i ansiktet.
Ärlig som jag är så svarar jag ”jo” lite kort.
– Du, det var det jag kunde förstå, kommenterar älgen.
– Du är i alla fall ärlig, som talar om varför du och din hund är här. Det högaktar jag.
– Jag skall berätta en sak för dig, fortsätter tjuren. För många år sedan kom det en snubbe som var klädd som du. Han var oförskämd nog att skjuta mot mig. Jag hann ducka. Ser du hålet i granen där borta? Det var där kulan träffade.
– Ja, svarar jag. Men det är ju ett stort hål?
Men tjuren har en förklaring.
– Det var en ekorre, som tog upp en större entré och bodde där i några år innan han föll offer en skogsmård. Mården var en elak fan. Nu bor en vitryggad hackspettfamilj där. De har fått ungar i år och håller på att bygga ut, så hela familjen får plats i vinter.
– Men vad hände med den där elake mården du pratade om?
– Jo, det ska ja tala om för dig. Honom stampade jag ner i mossen här borta, för övrigt på samma ställe som han med bössan hamnade. Vill du se var?
– Näää, jag skulle inte tro det, svarar jag.
– Du behöver inte vara orolig, förklarar tjuren.
– Om du bara tar din hund och lovar att ni aldrig någonsin visar er här och inte talar om för någon var man hittar den här skogen.
– Ja då, det lovar jag, svarar jag lättad.
– Men hur kommer jag här ifrån?
– Gå bara norr ut. Där skall du också finna en belöning, för att du skonade mig. Gå nu!
Hunden följer med norr över, som älgen har sagt. Vi kommer ut ur trollskogen och passerar tjärnen. Vädret har klarnat upp, solen skiner.
Vi kommer upp i sluttningen vid tjärnen och sätter oss ner och tittar ut över nejden.
Där, borta på andra sidan av tjärnen upp mot berget, är granskogen inbäddad i tjock dimma.
Jag anropar jaktledaren och säger i radion att vi gått genom såten och är på väg hem till stugan. Av den utlovade belöningen ser jag intet. Så nu pratar jag inte med älgarna.
Jag skjuter dem direkt.
Några år senare är vi åter på samma plats. Det är mycket nytt folk i jaktlaget och ny jaktledare. Skogshuggarna är borta, de fnittriga stockholmarna likaså.
De flesta är tjänstemän från något skogsbolag samt några tyskar.
– Skit samma, säger jag till hunden, där vi åter sitter i slänten ner mot tjärnen.
– Vi skall ju bara vara här i två dagar.
När vi kommer ner till tjärnen kommer vi att tänka på vad som hände förra gången.
Vi tittar på varandra, hunden och jag.
Där borta där trollskogen fanns är all skog borta. Inga fåglar kvittrar. Den vitryggade hackspetten har flyttat för gott.
Men det sticker upp något borta i mossen, och något rör sig där borta.
Jag tar upp min kikare och döm om min förvåning när jag får se en stor älgtjur stå och stampa ner en hel skogsmaskin i mossen.
Hunden och jag sätter oss i bilen och åker hem. Vi tänker nog på samma sak, hunden och jag. Nu förstår vi.
Belöningen var inte materiell utan det var att slippa stå nerstampad i mossen.
Vi har även lärt oss att lyssna till vad naturen har att säga.
Det ni, go vänner, som är skogsägare. Avverka med förstånd, så att djuren har någonstans att bo.





SKRIV EN INSÄNDARE!

Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv så här

  • Annons Ardbeg Embassy
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsGyttorp Norma