Vem frågade Voxnaborna om varg?

Med orden ”men vem har frågat oss ” avslutar den lokala rovdjursgruppen i Voxna redovisningen av den enkätundersökning man har gjort under senvintern av Voxnabornas inställning i olika frågor omkring vargens etablering i området.

Det är just det som är kärnproblemet i hela debatten kring förvaltningen av våra rovdjur. Man frågar inte de som berörs och om man någon gång frågar så lyssnar man ändå inte till svaren, eller gör inte som de drabbade vill.

Det är inom få områden, om ens något, som avståndet mellan de drabbade/påverkade och beslutsfattarna är så stort och påtagligt som inom just rovdjurspolitiken.

De drabbade finns oftast i relativt små samhällen eller är utspridda på många håll på den svenska landsbygden, medan beslutsfattarna nästan alltid finns i Stockholm eller andra stora städer där rovdjuren aldrig kommer att kunna etablera sig.

Även bland oss jägare och landsbygdsbor har solidariteten så här långt varit ganska dålig. Vi som bor på landsbygden, och så här långt har varit förskonade från rovdjursproblematiken, har varit dåliga på att ställa upp för de redan drabbade.

Det är först när vi sitter med problemet i knäet som vi förstår dess omfattning, men då är det ju redan för sent.

Eftersom de som bor i våra stora städer aldrig kommer att behöva ha problemet i sitt knä känns det som om oddsen är dåliga för att få dem att förstå.

Och ändå måste vi lyckas med detta. Besluten måste få fattas av dem som har problemet, allt annat är orimligt.

De svenska rovdjursstammarna är av den storleken och har den livskraften att en lokal förvaltning och en helt annan syn på skyddsjaktsinstrumentet på intet sätt hotar stammarnas överlevnad.

Vi landsbygdsbor och jägare är med stor säkerhet bättre skickade att förvalta våra djur och naturvärden än någon annan.

Det är ju vi som lever nära djur och natur som är mest beroende av att dessa värden hanteras så att de även på lång sikt finns kvar.

Ingen kan vara bättre än vi på att reglera denna balans.

Hur kan man tro att vi själva vill förstöra den miljö vi själva lever mitt i?

När jag läser redovisningen av enkäten från Voxna-undersökningen och tar del av vad en del av de svarande har sagt i egna kommentarer måste jag erkänna att ögonen bränns av tårarna som vill fram.

Här kan man, på ett otvättat sätt, verkligen se enskilda människors förtvivlan och vanmakt över resultatet när besluten har fattats av dem som inte förstår och heller aldrig kommer att drabbas.

Är det verkligen så vi vill ha det? Hos dem som förstår är svaret rimligen nej. Men hur får vi fler att verkligen förstå?

De svenska rovdjuren är på intet sätt unika och inte heller de sista i världen. Vargen finns i hundratusentals på olika ställen i världen.

En missriktad politik, med regelverk och byråkrati som hindrar möjligheter att få skydd mot rovdjur, har skapat ett varghat. Att tillåta en sådan utveckling är inte värdigt.

Vad hade hänt om man i Voxna hade fått skjuta någon eller några av dessa närgångna djur redan när de kom dit första gången?

Ja, dels hade det ju blivit färre men det är nog inte den största vinsten. Det viktigaste hade nog varit att dessa djur hade valt att flytta sig längre bort från människor och bebyggelse.

Vinsten hade dessutom varit att människorna hade kunnat se att vi har system som gör det möjligt att klara liknande situationer. Då hade det ”varghat” som i dag finns i Voxna varit betydligt mindre.

Enligt enkäten säger 96 procent av de svarande att de inte vill ha varg.

Vad hade siffran varit med den politik och det system som vi från Jägarnas Riksförbund förordar?

Jägarnas Riksförbund arbetar för att rovdjur skall få avlivas när de börjar uppehålla i omedelbar närhet av bebyggelse.

Denna policy är den absolut viktigaste att nu snarast få genomförd.

En sådan ändring av skyddsjaktsreglerna skulle lösa de allra flesta problemen med rovdjursförekomst, om än inte alla.

Med ett sådant här system skulle ju rovdjuren tvingas ut i skogarna där de inte på samma närgångna sätt påverkar människors närmiljö och vardag.

Med denna övertygelse om hur viktig en sådan här ändring är så var det med stor besvikelse jag kunde notera att denna insikt inte fanns hos en majoritet av Svenska Jägareförbundets ombud på den nyligen avslutade stämman. Där valde man att avslå en motion med liknande inriktning!

Berodde det på att inte tillräckligt många sitter med problemet i knäet ännu?

När det gäller avstånd mellan beslutsfattare och de drabbade kan jag inte undgå att kommentera vad en av Sveriges mest kända och respekterade EU-byråkrater sa i TV på EU-dagen den 9 maj:

– Det är ju alldeles klart att det mesta klarar vi inte av själva.

Det måste väl vara tvärtom. Det mesta måste och bör vi få klara av själva. Antingen på individ-, bya-, förenings-, kommun-, läns- eller landsnivå.

Vart tog den så omtalade närhetsprincipen vägen? Principen innebär att besluten skall fattas så nära de berörda som möjligt.

EU har många och viktiga uppgifter att klara av. Freden är på intet sätt självklar och säkrad, här behövs ständigt arbete.

De stora och övergripande miljöfrågorna måste få ännu mer fokus, mänskliga rättigheter och många fler frågor finns att arbeta med. Men att påstå enligt ovanstående citat, då blir jag orolig, riktigt orolig. Att EU överhuvudtaget skall lägga sig i de svenska jaktfrågorna känns helt fel.

Vi har alldeles utan EU:s ”hjälp” byggt upp kanske världens finaste och bästa viltstammar och jag är helt övertygad om att vi kommer att kunna förvalta dessa stammar utan EU:s hjälp.

När ni håller den här tidningen i er hand är det bara några dagar kvar till vår stämma.

Jag hoppas jag att vi tillsammans på stämman skall kunna fatta kloka beslut, som kan bidra till att utveckla den svenska jakten och dess förutsättningar i en riktning som stämmer med uppfattningen i vår organisation.