Allvarligt talat, jakterna förvandlas till rena kaoset när man har bara två händer och behöver hålla i allt möjligt. Som hundförare går det inte att ha några sladdar till radion, absolut inte mikrofonsladd eftersom det sällan hörs vad man säger i mikrofonen. Det blir till att upprepa och upprepa med allt högre röst tills man skriker ungefär som morsan i telefon. Allt vilt hör en kilometrar omkring.
Sladden fastnar
Det går inte heller att ha sladd till hörselsnäckan – den fastnar i allt buskage och merparten av jaktdagen går åt till att försöka tränga fast örat i öronmusslans märkliga konstruktion, som jag aldrig lär mig förstå med bara fingrarna som hjälp. Att samtidigt se örat är en annan förarglig begränsning i människans anatomi.
Nej, det blir bara radion som blir med ut i skogen. Om man har den i bröstfickan står volymen plötsligt på så högt att det är meningslöst att fortsätta i såten. Man har röjt sin närvaro. Drar man ned volymen så hör man inte anropen och då svarar man inte. Till slut hör man ett litet knaster och ropar tillbaka.
Tiga ihjäl viltet?
– Ropade ni på mig?
– Vad i helvete håller du på med? Tänker du tiga ihjäl djuren i dag? skriker jaktkompisen.
Det hörs på rösten att han är riktigt irriterad och illröd i ansiktet, möjligen puffar det ut lite ånga ur öron och näsa på honom också.
Nej, det blir helt enkelt till att hålla radion i ena handen hela dagen. Och i den andra handen har man hundpejlen eftersom den är beroendeframkallande och en livförsäkring för hunden.
Kommer han ut på en väg kan det vara sista gången han följde med ut i skogen. Med pejlen i handen är man liksom beredd.
Massor med prylar i fickorna
I fickorna har man hundkoppel, hundgodis, termos, mackor, skott, papper för nödsituationer eller att torka av linserna på siktet med, litet sittunderlag, handskar, karta, kompass, vatten till sig själv och hunden, små plasthandskar till urtagningen, snusdosa, extrabatterier till radion och pejlen och GPS för att nämna en del.
När någon av de grejerna ska upp ur fickorna måste man lägga ifrån sig radion eller hundpejlen. Gissa hur många gånger jag gått ifrån saker i skogen. Trots att man tror att man kan sina marker perfekt, hittar man aldrig tillbaka snabbt till platsen där radion ligger.
Drevet kommer!
Än värre blir det när drevet plötsligt kommer buktande rakt emot en.
Först ska man vrida ned volymen på radion, sedan ska pejlen trängas ned i fickan, men där får den inte plats så då brukar jag hålla den i munnen. Hoppas ingen ser mig, brukar jag tänka.
Senaste jakten blev det kalabalik när ett rådjur var på väg fram. Jag fipplade med alla grejer in och ut i fickorna. När jag kom till bilen upptäckte jag till min fasa att bilnyckeln inte fanns någonstans i mina fickor.
Bilnycklarna borta
Den hade trillat ur när tiotals saker, som trasslat in sig i hundkopplet, skulle dras ut ur fickan. Turligt nog var det lätt spårsnö och jag kunde följa mina egna spår genom hela såten. Visst, bilnyckeln låg precis där jag stod och passade och trodde att rådjuret skulle komma rakt på mig.
Med fickorna så överfulla med grejer är det ett under att inte fler saker blivit borttappade.
Ibland möter jag hundförare som har löst allt det där. Med avund konstaterar jag att de har trådlös öronmussla, så kallad blåtand. Det har jag inte råd med. De har termos och mackor samt en hel del grejer i ryggsäcken.
Ryggsäcken är inte jägarmässig
Den ryggsäck jag köpte är inte jägarmässig, knirrar och knarrar när man går och slamrar när man ska fälla ut den. Dessutom brukar stolsbenen vika sig under min välskapta hydda. De där lädersäckarna med trästomme är alldeles för dyra. Och så blir man otroligt svettig av att ha en säck på ryggen hela jakten.
Dessutom har deras fruar eller sambos sytt på extra radioficka uppe vid axeln. En tunn, elastiskt ficka som inte stoppar ljudet lika effektivt som jägarrockens ficka. Därtill sitter radion närmare örat och hörs alltså bättre. Jag har ingen fru eller sambo, men syr i och för sig ganska bra själv. Jag ska jobba på det där.
Aldrig mer jakt med ”Norrlandskombi”
En sak har jag dock fått fullständigt klart för mig. Jag kommer aldrig mer att åka på en jakt med så kallad Norrlandskombi, alltså både studsare och hagelbössa. Den här jakten krävde det eftersom vi jagade både småvilt och hjort. En extra bössa var exakt det som krävdes för att bägaren skulle rinna över. Jag höll på att få spunk.
Tips om duktiga kirurger, som kan ge mig minst två extra armar, emottages med tacksamhet.
