Expert på vapenfrågor
Erik Lakomaa är forskare vid Handelshögskolan. Han är författare till studien ”Safe Storage and Thefts of Firearms in Sweden” och en av experterna i EU:s utvärdering av vapendirektivet 2014.
Polismyndigheten har stora problem med hanteringen av ansökningar om tillstånd till innehav av skjutvapen. Det handlar både om långa handläggningstider och avslag av ansökningar på andra grunder än de som finns i lag, förordning eller föreskrift.
Trots upprepad kritik från JO under en lång rad år har problemen inte åtgärdats.
Bara under det första kvartalet 2016 kritiserade JO polisens hantering av vapenlicenser fyra gånger.
I augusti 2015 fick Polisen regeringens uppdrag att redovisa ”tillförlitlig och kvalitetssäkrad statistik över de senaste årens utveckling av handläggningstider för vapentillstånd”.
Trots åläggandet, och trots att Polisen 2014 kunde redovisa sådan statistik – den var dock inte rättvisande, vilket föranledde den särskilda skrivningen från regeringen – svarade man i rapporten till regeringen att ”Myndigheten bedömer det inte möjligt att ur historiska data erhålla relevanta jämförelsetal för hur handläggningstiderna förändrats under de senaste åren.”
Läs mer om det här:
Föreslår en speciell polisgrupp
Polismyndigheten tog istället tillfället i akt att föreslå att de skulle få en helt ny uppgift: Införandet av en referensgrupp med en nationell specialistfunktion som skall göra ”lämplighetsbedömningar av vapen”. Detta då ”det hela tiden kommer nya modeller med olika design och kaliber”. Referensgruppen ska sedan skapa en förteckning över de vanligaste ”godkända vapenmodellerna”. (Pol A321.900/2015)
Löser inte problemen med vapenlicenser
Detta kan medföra problem i flera avseenden.
För det första: Det skulle knappast lösa problemen med långa handläggningstider. Det finns inget idag som tyder på att det är oklarheter kring vapens lämplighet för ändamålet som legat bakom de oacceptabelt långa handläggningstiderna. För en tjänsteman med skjutvapenkompetens är det knappast någon tvekan om en vapenmodell, i objektiv mening, är godkänd eller inte.
För det andra: Det är högst tveksamt om polismyndigheterna har erforderlig kompetens inom området, Det gäller både avseende vapentekniska frågor och juridiska bedömningar. Under senare år har polisen i olika yttranden till enskilda, myndigheter och media hävdat bland annat att halvautomatiska kulgevär skulle kunna byggas om till k-pist, att kikarsikten skulle vara avsedda för ”polisens och militärens taktiska bruk” och att .223 Remington skulle vara en ”särskilt kraftig kaliber”.
Försökt avslå licensansökningar
Myndigheten har även försökt avslå licensansökningar med hänvisning till lagar som inte finns, och handläggare avslöjats med att klippa i Naturvårdsverkets författningstext inför avslagsbeslut för att på så sätt fingera stöd för den egna uppfattningen. Det finns därmed en allvarlig risk att verksamheten inte kommer att bedrivas rättssäkert.
Att myndigheten inte följer lagar och regler i samband med licenshanteringen har även bekräftats av anställda vid polisen.
Läs mer om det här:
För det tredje, och kanske det mest anmärkningsvärda, är att en annan myndighet, Naturvårdsverket, sedan 1967 har regeringens bemyndigande att utfärda föreskrifter avseende godkända jaktmedel.
Lämpliga gevär för jakt
Exempel på dessa jaktmedel är vilka kulgevär och hagelgevär som får användas för jakt. Många anser nog att den ordning som gällt fram till idag, att det är riksdag och regering, som bestämmer vilka verksamheter en myndighet skall ägna sig åt är ändamålsenlig.
Man kan anta att bakgrunden till referensgruppen sannolikt är att Polismyndigheten inte alltid varit nöjda med Naturvårdsverkets avgöranden. Polismyndigheterna har velat avslå ansökningar (och i flera fall gjort detta), med hänvisning till att vapnet inte skulle vara lämpligt, trots att Naturvårdsverket uttryckligen skrivit att så är fallet.
Polisen kan inte bedöma fritt
Polismyndigheten menar att de har befogenhet att göra en självständig bedömning. Detta är korrekt. Detta innebär dock inte att de får göra vilken bedömning som helst. Den måste för det första vara grundad i de relevanta författningarna, i detta fall Naturvårdsverkets föreskrift (NFS 2002:18). För det andra får en sådan bedömning inte ske annat än i undantagsfall. Detta framgår av en dom i HFD (RÅ 2010 ref. 71).
Rätten fann där att polisen kunde göra en sådan självständig bedömning eftersom yttrandet från Naturvårdsverket i det aktuella fallet befanns ha allvarliga brister då det var 1) ”ytterst kortfattat och ofullständigt” 2) det inte framgick vad det grundats i (ett krav som finns i § 20 Förvaltningslagen), 3) inte byggde på verkets uppgifter utan på en extern konsults, samt 4) inte tog upp frågan om huruvida vapnet ”till konstruktion och utseende avser att efterlikna konventionella, manuellt omladdade kulgevär för jakt.”
Naturvårdsverket har avgörandet
I normalfallet ska således Polismyndigheten, även om de inte delar uppfattningen, gå på Naturvårdsverkets föreskrifter och yttranden.
Resonemanget i domen framgår tydligast om man läser den avvikande meningen.
När jag kontrollerar med Naturvårdsverket hur de ställer sig till en sådan grupp är svaret från verkets sakkunniga i frågor avseende jakt- och vapenlagstiftning, Christer Pettersson, att man fört diskussioner med företrädare för polisen om inrättandet av en arbetsgrupp, men att denna inte inrättats ännu. Och formerna är inte klara. Ansvaret för vapenfrågorna är idag uppdelat på två myndigheter, där polismyndigheten bedömer den sökandes lämplighet och Naturvårdsverket i förekommande fall vapnets.
Ändring kräver nya förordningar
Ett flyttande av ansvaret kan inte ske utan att man ändrar i vapenförordningen och jaktförordningen samt regleringsbreven.
”En arbetsgrupp är bunden av gällande lagstiftning och kan inte fatta mera långtgående beslut än lagstiftningen medger”, säger Christer Pettersson.
När det gäller jaktvapen består den relevanta regleringen av den allmänna bestämmelsen i jaktlagen (§27) om att man inte får utsätta vilt för ”onödigt lidande”. Dessutom finns i Naturvårdsverkets föreskrift (§ 9 och 11 NFS 2002:18) vissa särskilda regler för halvautomater och pumprepeterande gevär för jakt.
Obefintligt tolkningsutrymme
Det innebär att tolkningsutrymmet för andra skjutvapen än de som omfattas av §§ 9 och 11 är obefintligt. Det handlar där för jaktvapen om att kontrollera att de har tillräcklig anslagsenergi och särskilt avseende hagelgevär krav på viss kaliber.
”När det gäller precisionskraven uppfyller de flesta jaktvapen numera kraven med råge om de försetts med lämpligt riktmedel”, säger Pettersson.
”Utseende ska liksom vapnets vikt inte medföra en negativ påverkan”, framhåller Naturvårdsverket.
Hög precision inget argument mot jaktvapen
Den svenska lagstiftningen innebär också att sådant som hög precision inte kan diskvalificera ett jaktvapen. Det kan tyckas självklart men det har förekommit avslagsmotiveringar baserat på detta kriterium.
”Förvaltningen av dagens klövviltstammar kommer snarare att ge ett ökat behov av möjligheter att skjuta med hög precision och verkan även på längre håll”, kommenterar Christer Pettersson.
Det finns inte heller något krav på att ett vapen skall fungera till alla jaktformer. Jaktlagen §27 kan tvärtom tolkas som att jägaren har ett ansvar att anpassa utrustningen efter vilken jakt som bedrivs.
Målskyttevapen en fråga för skytteorganisationerna
Vilka vapen som är lämpliga för olika idrottsgrenar är en fråga som ligger utanför lagstiftningen. Det är istället något som styrs av respektive förbunds reglemente.
I vissa grenar finns begränsningar av vilka kalibrar som får användas, i andra regler om lägsta eller högsta längd eller vikt. Det gör samtidigt att utrymme för bedömningar om lämplighet från myndigheters sida i princip saknas när det gäller målskyttevapen.
”Förutom jaktskytteträning, jaktstigar och jägarexamensverksamheten är skjutvapen för målskytte inte en naturvårdsverksfråga”, kommenterar Christer Pettersson.
Aktivt medlemskap ett krav
Grundregeln är dock att för att kunna meddelas tillstånd till innehav av skjutvapen för målskjutning krävs aktivt medlemskap i förening som bedriver skytte med aktuellt vapen.
I Sverige har lagstiftaren valt att hantera frågan om att undvika att vapen hamnar i kriminella sammanhang genom att ställa krav på hederlig vandel för att beviljas licens, och genom strikta förvaringskrav för licensbelagda vapen. Någon kategorisering av vapen efter attraktivitet för kriminella görs inte.
”Särskilt farliga” vapen
Enhandsvapen (särskilt flerskotts), liksom helautomatiska, har av lagstiftaren utpekats som ”särskilt farliga”. Men något utrymme för ytterligare bedömning om den ena eller den andra specifika modellen kan antas vara mer attraktiv hos kriminella finns inte omtalat i vapenlagstiftningen.
Sådana bedömningar löper stor risk att vara subjektiva och riskerar att göras mer utifrån Hollywoodfilmer, än utifrån forskning och empiri. Så har i alla fall skett i myndigheternas opinionsbildning.
När Hollywood-filmer styr vapenfrågor
Magnumrevolvrar ansågs av polisen som särskilt farliga i samband med Dirty Harry-filmerna. Även hagelgevär (särskilt pumphagelgevär och i synnerhet modellen Franchi SPAS 12) kom att ses på samma sätt efter att polisserien Miami Vice visats i TV.
Läs mer om det här:
Senare kom filmen Heat och gevär av typ AR-15 kom att mytologiseras på samma sätt. Att någon Spas 12 eller AR-15 aldrig någonsin förekommit i den svenska kriminalhistorien har man bortsett ifrån.
Ytterst få legala vapen i brottsliga sammanhang
Ser man till forskningen kan man inte heller dra några slutsatser om enskilda vapentyper. Antalet vapen som stjäls från privatpersoner och sedan dyker upp i kriminella sammanhang är så litet att det inte går att dra några som helst slutsatser om vilka modeller som föredras.
Referens: Lakomaa, E (2015) ”Safe Storage and Thefts of Firearms in Sweden: An Empirical Study”, Hagelin, B (2012) “Skjutvapen använda i brott i Sverige 2000-2010”.
Mausergevär med 96-mekanism mest farliga?
Det kan nämnas att den enda enskilda vapenmodell med legalt ursprung som förekom mer än gång vid rån, dödligt våld eller förberedelse till dessa brott under perioden 2000-2010 (den period det finns data för), var gevär m/96 som förekom två gånger.
Av detta kan man förstås inte dra slutsatsen att m/96 skulle vara det mest attraktiva vapnet för brott utan endast att sådana utsagor är meningslösa.
Polisgruppen löser inte problemen
Sammanfattningsvis talar mycket litet för att för att den av polisen föreslagna gruppen, om den blir verklighet, kommer att lösa något idag känt problem. Däremot talar polismyndighetens tidigare agerande i dessa frågor för att det finns risk att deras fortsatta inblandning i bedömningar om vapens lämplighet skulle skapa nya problem med licenshanteringen.
Min bedömning är därför att den lämpligaste ordningen att acceptera att lämplighetsfrågorna förblir Naturvårdsverkets och idrottsförbundens domän.
