Frågan om Benelli MR 1 vara eller inte vara som jaktvapen för kaliber .223 Remington börjar ta allt märkligare proportioner.
Polismyndighetens enhet för förvaltningsrätt med Lars Tonneman och Peter Thorsell i spetsen, understödda av Svenska Jägareförbundet, har under mer än i tre års tid, i skrivelser och utlåtanden innehållande de mest fantasifulla beskrivningar och argument, envist påstått att vapnet är tillverkat och avsett för någon form av militär eller polisiär verksamhet och på den grunden inte ska vara tillåtet för jaktbruk.
Naturvårdverket, den enda myndighet som har regeringens bemyndigande att utfärda föreskrifter om tillåtna jaktmedel, även inkluderande vapentyper, har en helt motsatt uppfattning. Det är något som Naturvårdsverket vid tre tillfällen tydligt klargjort för olika förvaltningsdomstolar i samband med att sökande har överklagat polismyndighetens avslag om jaktlicens på Benelli MR 1.
Skrivelse från Jägareförbundet åberopas
Jägareförbundet har lämnat en negativ skrivelse om Benelli-vapnet i februari 2015 som fortfarande används av polismyndigheten. Även om polismyndigheten och Jägareförbundet hävdat att Naturvårdsverket tolkar sina egna föreskrifter på ett felaktigt sätt är det, för den som ids eller bemödar sig det minsta för att undersöka saken, inga som helst problem att konstatera att Naturvårdsverkets bedömning och ställningstagande är helt korrekt.
Det räcker med en snabb okulär besiktning (max 30 sekunder) av vapnet för att konstatera att Benelli MR 1 vederbörligen har kontrollerats och stämplats under år 2014 i enlighet med CIP-normerna (”Permanent International Commission for the Proof of Small Arms”). Det har gjorts vid Banco Nazionale Di Prova beläget i Gardone, Valtrompia.
CIP-konventionen kräver att anslutna medlemsstater genomför en fackmässig säkerhetsprovning vid ett av ackrediterat provhus av alla civila vapen innan de får släppas ut på marknaden och säljas till enskilda konsumenter.
På ett CIP-ackrediterat provhus kontrolleras och stämplas inga militära vapentyper. Därmed borde frågan om vapnets hemvist och ursprung aldrig behöva ifrågasättas.
Rätten struntade i Naturvårdsverket
Vid den muntliga förhandlingen vid kammarrätten i Göteborg den 22 november i år angående ett licensärende för Benelli MR 1 var kammarätten i Göteborg inte intresserad av dokumentation som styrker Naturvårdsverkets utlåtande att vapnet är godtagbart för jaktändamål. Orsaken kan man fundera över.
Innan klagandens ombud ens fått möjlighet att påbörja sitt vittnesförhör om av polismyndigheten anförda tekniska omständigheter och vapnets faktiska hemvist som typ av vapen, börjar polismyndighetens företrädare Peter Thorsell direkt att, som framgår av domen, till rättens ordförande muntligt ”frånfalla”. Det innebär att Thorsell tog bort huvuddelen av ”de tekniska detaljer” som under åratal, och också i det här fallet åberopats av tillståndsmyndigheter och i förvaltningsdomstolar som tungt vägande skäl för att Benelli MR 1 ska betraktas som ett ”närstridsvapen” av militär typ och därför inte är lämpligt som jaktvapen.
Ses som ett militärt vapen
Dessa ”tekniska detaljer” har polismyndigheten, med stöd av Svenska Jägareförbundets yttrande från 2015, använt för att hävda att Benelli MR 1 i kaliber .223 Remington är ett militärt vapen. Bland annat har det påståtts att MR 1, har ett ”militärt” patronläge avsett för 5,56 x45 Nato. Det har även pekats på övriga ”funktionaliteter”, bland annat riktmedel och slutstyckshandtag som ”typiska” för militära vapen ämnade för ”närstrid”. Dessutom har Jägareförbundet tidigare påstått att halvautomaten MR 1 har en ”typisk” militär förstock, avsedd för att förhindra brännskador vid ”ihållande eldgivning”.
Som en liten bakgrund för den som inte känner till några detaljer i frågan kommer nedan ytterligare ett par utdrag från polismyndighetens sju sidor långa yttrandet, av den 22 november 2016, som cirkulerats bland tillståndsgivande myndigheter och förvaltningsrätter som bärande underlag för att avslå ansökningar om licens på MR 1 som jaktvapen.
”Hög eldkapacitet”
Så här står det bland annat i yttrandet:
”Syftet med den typen av (militärt) patronläge är att, i stället för att gynna vapnets precision, prioritera en utkastarfunktion av avskjutna hylsor så att en hög eldkapacitet kan erhållas. Ett sådant patronläge minskar risken för nedsmutsning. Hos jaktvapen ”placeras kulan i stället tätt i patronläget” vilket innebär bättre precision hos vapnet”
Dessutom påstår polisen bland annat följande:
”Detta till skillnad från den ”omladdningsfunktion” som används i Benelli jaktvapen Argo E. Denna omladdningskonstruktion är ”sämre förankrad” i pipan hos jaktvapnen. Hos MR 1 är konstruktionen i stället svetsad/gjuten i pipan, liksom den är hos Benellis ”andra militära vapen”. Det innebär att MR 1 får en högre ”tålighet” för ”ihållande eldgivning” och god tillförlitlighet”.
Polisens häpnadsväckande vändning
Varför gör nu polismyndigheten plötsligt en tvärvändning i sin uppfattning angående vapnets typ och konstruktionsdetaljer?
Häpnaden blev stor över polismyndighetens utspel att själva ”frånfalla” vissa tekniska detaljer, och plötsligt medge att MR 1 är ett civilt vapen, detta i stark motsats till deras tidigare beskrivningar.
Till och med rättens ordförande fällde rakt ut kommentaren:
”Ja, då blir det ju inte så mycket kvar”. Om den kommentaren nu var uppriktigt spontan och kom med i rättegångsprotokollet känner jag inte till.
Men rätten tillåter i samma andetag att polismyndigheten får skicka in ett nytt reviderat avslagsyrkande i efterhand när den muntliga förhandlingen avslutats.
Kunde lämna ett nytt yttrande
Polismyndighetens ”omvändelse under galgen” inför sittande rätt borde rimligtvis ha mycket starka skäl. Det ena var naturligtvis att slippa en förnedrande genomgång av sina okunniga och ledande ”militärtekniska” beskrivning av MR 1. Men åtgärden (känd eller okänd av rätten) att backa undan gav ju samtidigt möjligheten att få lämna ett helt nytt yttrande till kammarrätten som uppenbart var värt sitt pris, eftersom kammarrättens dom gick emot den klagande på andra grunder än de som framförts till rätten innan förhandlingen.
Förvisso hackar nu inte korpen ut ögonen på sina egna ungar, men kammarrätten i Göteborgs har gjort en skrivning i den efterföljande domen för att motivera varför rätten lät polismyndigheten, utan specifikation, frånfalla alla tidigare tekniska synpunkter.
Anmärkningsvärt juridiskt sett
Polisen fick återkomma i efterhand med några punkter. Det är mycket anmärkningsvärt för en lekman.
Så här skriver kammarrätten:
”Instansordningsprincipen är en grundläggande förvaltningsrättslig princip som innebär att domstolen inte kan pröva något som inte omfattas av det överklagade beslutet. Principen innebär att part inte får åberopa sådana nya omständigheter att saken helt eller till större del ändrar karaktär.”
Sedan kommer slutklämmen från rätten:
”Att polismyndigheten i kammarrätten inte längre åberopar vissa omständigheter rörande vapnets egenskaper innebär inte att en prövning i kammarrätten strider mot insatsordningsprincipen.”
Medvetet felaktiga påståenden
Om saken hade gällt en ekonomisk tvist, eller liknande, där en av parterna återtar ställda krav på den andra, skulle det gå att förstå kammarrätten argumentering. Men inte i det här fallet eftersom frånfallet faktiskt gällde, även i tidigare förvaltningsmål, en medveten användning av felaktiga och vilseledande påståenden om vapnets typ och användningsområde för att kunna påverka domstolar.
Det enda logiska anledningen som kan ses till polismyndighetens halvhjärtade, generella frånfall av sina tidigare anförda tekniska argument är att de kände sig säkra på att få återkomma med helt nya argument – eller varför inte, få tid att utan insyn kunna kommunicera med rätten om lämpliga vägar för att kunna vinna målet.
Konstig syn på jaktlagen
Kammarrätten menar med hänvisning till förarbetsuttalanden i prop. 1995/96:52 s.26 och prop. 1986/87:58 s.61 att vapenlagen och jaktlagen har olika ”skyddsintressen”.
”Syftet med vapenlagen är att motverka missbruk av skjutvapen och att vapen används i brottslig verksamhet”, skriver rätten i domen.
Den saken är nog alla överens om. Men kammarrättens uppfattning om jaktlagens skyddsintresse kan diskuteras eftersom de anser följande:
”Naturvårdsverkets bedömning angående ett jaktvapens lämplighet för jakt bör ses i ljuset av jaktlagens bestämmelser och de djurskyddsintressen som ska tillgodoses i samband med jakt.”
Märkligt ställningstagande
Kammarrättens fortsatta resonemang i domen för att underbygga detta märkliga ställningstagande är att den uppenbart anser att det bara är delar av Naturvårdsverkets förordnande som rätten behöver ta hänsyn till.
Frånfallet av det sökta vapnets militära applikationer, som tidigare hävdas av polismyndigheten, skulle nu enligt kammarrättens långsökta slutsats innebära att frågan i målet därmed är reducerat till ”om Benelli MR 1 är lämpligt för jakt enligt vapenlagen 1996:67”.
Kammarrätten skriver i domen att när det gäller ”överväganden som ska ske enligt vapenlagen kan konstateras att varken lagstiftning eller förarbeten innehåller någon vägledning om vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om ett visst vapen är lämpat för sitt ändamål”.
Polisen tillåts avgöra i frågan
Kammarrätten fortsätter:
”De överväganden som behövs utöver jaktlagens föreskrifter om djurskyddsintressen ska då ske enligt vapenlagen.” Kammarrättens uppfattning är alltså att ett vapens lämplighet för jakt därmed är oklar och ”således då överlämnats till polismyndigheten och praxis att pröva frågan i varje enskilt fall”.
Men samtidigt skriver Kammarrätten:
”Enligt Jaktlagen 30 § får man vid jakt bara använda de jaktmedel och vapen som regeringen föreskriver”. Regeringen har med stöd av 52 § i samma lag vidaredelegerat den föreskriftsrätten till Naturvårdverket.”
Underkänner jaktvapen godtyckligt
Hur kammarrätten då kan få det till att det saknas lagstiftning eller vägledning runt omständigheterna om hur ett jaktvapen ska vara beskaffat för att vara lämpligt för sitt ändamål är inte bara långsökt utan direkt felaktigt. Det är bara att läsa NFS 2002:18.
För vanliga medborgare blir sådana här motstridiga ”juridiska krumelurer” från kammarrättens lätt förvirrande, eftersom beskrivningen av de båda myndigheternas roll i tillståndsärenden innebär det att polismyndigheten alltså utan direkt lagstöd ska kunna förbehålla sig rätten att godtyckligt överpröva/underkänna vad primärt regeringen föreskriver i Jaktlagen 30 § om jaktmedel.
Naturvårdsverkets roll kommer då enligt Kammarrättens resonemang således att reduceras till att enbart hantera ”djurskyddsintressen” enligt Jaktlagen.
För tankarna till Orwell
Kammarrättens och polismyndighetens resonemang och förhållningssätt mot enskilda medborgare när det gäller tillstånd för jaktvapen för därför osökt tankarna till den samhällsutvecklingen som beskrivs i George Orwells tänkvärda roman ”Djurfarmen”.
Särskilt då förvaltningslagens krav är att det är den klagande som ska bevisa att han har rätt. Med bakgrund av hur ansökningar om MR1 som jaktvapen hittills hanterats i praktiken är det helt omöjligt att få sin sak prövad på ett sakligt och rättssäkert sätt.
Hanteringen av tillståndsärenden för Benelli MR 1 (och vissa andra jaktvapentyper) visar att det uppenbart föreligger en djup intressekonflikt mellan Naturvårdsverket och Polismyndigheten. Polisen vill uppenbart ha en alldeles egen och oreglerad möjlighet att bestämma vilka vapen som ska godkännas för jakt. Strategin från polisen sida tycks vara att via domar i förvaltningsdomstolar skapa en grumlig generalklausul hur tillståndsärenden för jaktvapen ska hanteras.
Polisens roll behöver redas ut
Med tanke på polismyndighetens uppfattningar i saken, och ställningstagandet från kammarrätten i Göteborgs, är det ytterst angeläget att myndigheternas ”mandat” i frågan reds ut en gång för alla av vår lagstiftande församling. Detta för att fortsättningsvis slippa en rad godtyckliga tjänstemannabeslut som baseras på diverse förarbetsutlåtanden, rent personligt tyckande från Jägareförbundet och medvetet vinklade yttranden från polismyndigheten och i tekniska sakfrågor okunniga förvaltningsrätter.
Naturvårdsverkets föreskrifter är inget under av klarhet och kan naturligtvis läsas som när ”fan läser bibeln” beroende på hur läsaren betraktar och förstår semantiken i texten. Anledningen att texten är som den är, (hastigt hopkommen) kan på goda grunder anses bero på att den tidigare lista som fanns fram till slutet av 1990-talet över godtagbara halvautomatiska vapen för jakt togs bort. Detta i samband med ett vitesföreläggande mot verket från Marknadsdomstolen.
Sågs som ett handelshinder
Listan ansågs av Marknadsdomstolen vara en begränsning av den fria rörligheten av varor inom EU, alltså ett presumtivt handelshinder. Visst är den saken framöver en intressant nöt att fundera över för våra politiker och tillståndsmyndigheter.
Naturvårdsverket har regerings bemyndigande att utfärda föreskrifter om jaktmedel och de innehåller faktiskt två distinkta delar.
Av den ena delen av Naturvårdsverkets föreskrifter NFS 2002:18, framgår att de specifika ”djurskyddsintressen”, som enligt Jaktlagens paragraf 27 ska tillgodoses, hanteras i paragraferna 13 till 20.
I dessa paragrafer föreskrivs för räfflade kulvapen minimistandard för kaliber, kulvikt och tillåtna kulkonstruktioner samt den använda projektilens anslagsenergi på 100 meters skjutavstånd i fyra olika klasser beroende på vilken art som jagas.
Vapnets utseende är inte relevant
Vidare framgår i föreskriften att halvautomatiska skjutvapen för jakt inte får ha fällbar eller teleskopisk kolv (krav på att ett jaktvapen ska läggas an mot axeln).
Vapnets typ eller utseende i övrigt är ur ett perspektiv av djurskyddsintresse definitivt inte relevant i sammanhanget eftersom det enbart är den använda ammunitionens prestanda som kan kopplas till djuretiska aspekter.
Den andra delen som rör vapen hanteras i paragraferna 9 till 12 av NFS 2002:18. Där ges föreskrifter för vilka typer av vapen det gäller och hur de ska vara utförda för att tillåtas för jaktändamål.
Halvautomatiska kulvapen hanteras i paragraf 11 som i samband med ändring i NFS 2010:9 fick en något annan lydelse än tidigare. Den gamla löd: ”Halvautomatiska kulgevär av civil typ, tillverkade för jakt och till sin konstruktion och utseende avser att efterlikna konventionella, manuellt omladdade kulgevär för jakt förutom vad som gäller omladdningsfunktionen – får användas till jakt.”
Begränsningar av antalet patroner
Den enda skillnaden är att det i paragraf 11 NFS 2010:9 efter civil typ står: ”ursprungligt konstruerade och tillverkade för jakt”. I övrigt har texten exakt samma lydelse förutom storleken på de magasin som får användas för olika viltarter.
I NFS 2002:18 står det om tillåtna halvautomater ”som kan laddas med högst tre patroner” (1 +2 i magasinet) eller 1+ 5 i magasinet, beroende på vilket vilt som jagas.
I NFS 2010:9 står: ”som har en magasinskapacitet på högst två patroner (1+2) eller fem patroner (1+5) beroende på viltart.
Börjar man med vapenbegreppet ”civil typ” kan det inte tolkas på annat sätt än att vapnet inte får ha, eller ”ursprungligt” kan ha haft någon militär anknytning.
När det gäller begreppen ”konstruktion och utseende” för att ”efterlikna konventionella” vapen så är det olika saker. ”Omladdningsfunktionen” – alltså vapnets alla mekaniska delar som låda slutstycke och de delar som krävs för en omladdningscykel – är undantagen i texten. Men dessa delar är det enda på vapnet som kan betraktas som en mekanisk ”konstruktion”. För att uppfylla föreskrifterna i NFS 2010:9 är alltså frågan om den aktuella konstruktionen ursprungligt är av civil eller militär typ.
Saken borde vara klar
Med anledning av polismyndighetens frånfall av de tidigare anförda ”tekniska omständigheterna” och deras direkt uttalande i kammarrättens dom att Benelli MR 1 ”visserligen är ett civilt vapen” och det faktum att det passerat en civil provanstalt ackrediterad av CIP borde den saken vara klar för vilken rättsinstans som helst, oavsett baskunskaper.
Utseendet, det vill säga vapnets yttre form är en fråga om design. Där borde en tillverkare ha full frihet att utforma sina produkter självständigt, oavsett Polismyndighetens eller Jägareförbundets synpunkter.
I praktiken styrs ett jaktvapens yttre form helt av ergonomi och hanterbarhet. Det får till följd att det flesta jaktvapen med små skillnader i stort sett ser ut på samma sätt.
Ser ut som ett vanligt jaktvapen
Benelli MR 1 av den aktuella modellen har i det sammanhanget en helt alldaglig utformning på kolven som i stort sett alla jaktstudsare har. Det gäller inte bara idag utan ända från slutet av 1800-talet.
Om nu förstocken på MR 1 av praktiska skäl inte kan se ut exakt likadan som på farfars gamla Husqvarna från 1930-talet är det inget som talar för att den på grund av sin utformning skulle vara olämplig på ett modernt jaktvapen.
Att den aktuella modellen av Benelli MR 1 är tillverkad för jaktändamål är uppenbart. Den traditionella stockningen, visirlinjelängden på de öppna riktmedlen. men framför allt pipans längd på drygt 50 centimeter, borde undanröja alla tvivel om den saken även för personer med begränsade insikter om jakt och jaktvapen.
Reglerar ammunitions prestanda för jakt
På ett kulvapen avsett för jakt får pipans totallängd (även i Sverige) inte understiga 45 centimeter. Avsikten med den regeln är att ammunitions prestanda, det vill säga utgångshastighet och därmed kulans anslagsenergi på 100 meters avstånd från mynningen, påverkas av pipans längd.
Bestämmelsens syfte med en minimilängd på pipan är just för att säkerställa de ”djurskyddsintressen” i samband med jakt som framgår av paragraf 27 i Jaktlagen och föreskrifterna i NFS 2002:18 om minsta anslagsenergi i de olika ammunitionsklasserna.
Att Benelli MR 1 av den aktuella modellen i fråga är ett helt civilt vapen tillverkat för jakt är således helt ostridigt.
Kammarrätten har gjort några bedömningar för att motivera sitt avslag. Rätten konstaterar först att man för jakt ”endast får använda vapen som uppfyller de krav Naturvårdsverket föreskriver”. Vidare skriver rätten att: ”vid prövning enligt vapenlagen ska därför Naturvårdsverket föreskrifter beaktas för att avgöra om ett vapen är lämpligt för jakt.”
Så måste naturligtvis kammarrätten formulera sig eftersom Naturvårdsverket har regerings bemyndigande att självständigt avgöra om ett vapen faller inom deras egna föreskrifter. Det har verket faktiskt gjort vid tre tillfällen i samband med tillståndsärenden för MR 1.
Brasklapp för att komma runt
Kammarrättens brasklapp för att komma runt saker lyder: ”Polismyndigheten har emellertid att göra en självständig bedömning av om vapnet uppfyller kraven i såväl Naturvårdsverkets förskrifter som vapenlagen.”
När det gäller frågan om vapnet är lämpligt för sitt ändamål hänvisas till rättsfallet RÅ 2010 ref.71, som handlar om en halvautomatisk så kallad ”Bull-pup” i kaliber .22 LR. Men det är i sammanhanget som att jämföra äpplen och apelsiner.
Vidare refererar kammarrätten till drygt 20 år gamla förarbetsuttalanden om att vapenlagen respektive jaktlagen har olika syften.
Kammarrättens slutsats att Naturvårdsverkets bedömningar ”bör ses i ljuset av jaktlagens bestämmelser om djurskyddsintressen” låter inte särskilt väl underbyggt. Sannolikt är det inte heller lagstiftarens mening att kammarrättens tolkning av gamla förarbetsunderlag ska föregripa regeringens föreskrifter om jaktvapen i jaktlagen.
Det enda som har med ”djurskyddsintressen” att göra i sammanhanget är om det sökta vapnets kaliber och prestanda är tillräckligt för jakt på de djurarter som avses i licensansökan. Men Naturvårdsverkets förordnande sträcker sig även till att bedöma och föreskriva hur ett vapen avsett för jaktändamål ska vara beskaffat.
Hårklyverier utan verklighetsgrund
Den diskussion som förts från polismyndigheten och kammarrätten i ärendet är inget annat än rent hårklyveri och tolkningar av lösa åsikter som saknar verklighetsgrund.
Ett exempel från kammarrättens motivering för avslag är följande:
”När det gäller frågan om vapnet ursprungligen är konstruerat för jakt kan konstateras att tillverkarens uppgifter om vapnet har ”varierat över tid” och den del av marknadsföringen som kammarrätten fått ta del av huvudsakligen gäller ”självförsvarssyften”. Kammarrätten anser därför att utredningen inte klart visar att vapnet ursprungligen är konstruerat och tillverkat för jakt.”
Kammarrättens påstående att tillverkarens uppgifter om vapnet varierat över tid är helt taget ur luften eftersom vapnet licensansökningen gäller inte har förändrats i något avseende. Den marknadsföring rätten fått ta del av är Youtubeklipp som polismyndigheten visat upp. Där visas kortpipiga varianter av MR 1 som sätts samman av Benelli i USA som är ett fristående bolag från Benelli Armi i Italien. Dessa modeller importeras inte till Sverige. Dels har dessa vapen teleskopisk kolv, dels är pipan för kort för att tillåtas för jaktbruk enligt Naturvårdsverkets föreskrifter.
Rent nonsens om vapen för självförsvar
Pedagogiken med de amerikanska Youtubefilmerna har uppenbart gått hem hos kammarrätten. Men sättet som argumenteringen förs på kan generellt bara betraktas som rent nonsens.
På vilka grunder kan polismyndigheten ha minsta kunskap om ett stort internationellt företags syften med sin produktion eller sin marknadsföring? Att vissa kortpipiga modeller av MR 1 marknadsförs som vapen för självförsvar i USA har inget med det aktuella målet att göra. ”Självförsvarsliknande syften” är ett nytt begrepp som polismyndigheten har hittat på för att påverka okunniga beslutsfattare.
De flesta tillverkare av skjutvapen har i sitt sortiment oftast ett betydande antal behändiga modeller av både en- och tvåhandsvapen för självförsvar.
Den enkla anledningen att det i många länder (särskilt i USA) är tillåtet för enskilda medborgare att inneha skjutvapen för självförsvar mot brottslingar. Den marknaden är självfallet mycket stor i länder med många miljoner innevånare. Sannolikt är den kundkretsen betydlig större än jägarkåren i många länder.I alla händelser är det mycket simpelt att en förvaltningsdomstol i Sverige tar intryck av felaktiga argument om andra vapenmodeller för självförsvar. Det har inget som helst att göra med frågan om MR 1-modellen är ett lämpligt jaktvapen.
Synen på magasinskapaciteten
Magasinskapaciteten är en annan fråga i sammanhanget.
Sannolikt har polismyndigheten kvar sin grundläggande inställning om MR 1-vapnets militära ursprung.
”Benelli MR 1 är visserligen ett civilt vapen men det har inte utvecklats för jakt och marknadsförs inte heller för det syftet”, har polisen skrivit.
Vidare anser polisen att det inte finns behov av vapnet för jaktändamål eftersom halvautomaten har en för stor ”eldöverkapacitet” om det används magasin som rymmer mer än fem patroner.
I samma andetag meddelar polismyndigheten att magasin inte är licenspliktiga, vilket är en korrekt iakttagelse. Så vad tjafsar de om?
I nästa andetag konstaterar polismyndigheten att det finns stora magasin i ”handeln” och att det går att ladda vapnet med ”militär ammunition”. Den saken känner alla till. Fram till den tidpunkten någon annan lagstiftning är i kraft är detta fullständigt ointressant i sammanhanget.
Antalet patroner för jakt är redan reglerat
På ett halvautomatiskt vapen avsett för jakt är tillåten magasinskapaciteten reglerad i paragraf 11 NFS 2002:18 till två eller fem patroner (+1 i patronläget), beroende på vilka arter som jagas. Avsteg från detta är också straffsanktionerat och därmed är problemet juridiskt omhändertaget – om man nu inte generellt förutsätter den sökande avser att begå en brottslig gärning.
Det standardmagasin som följer Benelli MR 1 har en kapacitet på fem patroner. Ändå upprepar kammarrätten som en papegoja att det finns större magasin som skulle ge vapnet ”en potentiellt mycket hög eldkapacitet och att magasinen kan laddas med militär ammunition”.
De mest populära jaktkalibrarna i Sverige (och i stora delar av världen) är för övrigt militära rakt av, exempelvis 6,5×55, .308 Winchester (7,62 NATO) .30-06 och 8×57 Mauser.
Men för jakt på vilt i klass 1 och 2 måste man i Sverige använda expanderande kulor. Annars går det utmärkt att stoppa i de militära patronvarianterna i både fasta och lösa magasin.
”Inte lämpad för jakt”
Kammarrättens slutsats är: ”Vid en samlad bedömning utifrån Naturvårdsverket föreskrifter och allmänna råd och del utifrån vapenlagens samhälleliga skyddsintressen anser Kammarrätten således att Benelli MR 1 inte är lämpad för jakt.”
Rättvisans gudinna, eller Justitia som hon kallas i den romerska mytologin, ska vara blind och representera rättrådigheten. Detta för att symbolisera att alla ska vara lika inför lagen, utan sidoblickar på någon part från den dömande makten.
Efter att ha läst domen meddelad av Kammarrätten Göteborg den 12 november i år (mål nr 35-17) angående frågan om Benelli MR 1 är ett lämpligt jaktvapen eller inte, tvingas jag konstatera att rättvisan i det här fallet inte är blind. Hon sneglar definitivt under ögonbindeln och är dessutom uppenbart stendöv för sakskäl. Det har resulterat i att rättrådigheten i sammanhanget lyser med sin frånvaro.
Långtgående konsekvenser för jägare
Den här typen av uppenbart tillrättalagda domar, fyllda med osakliga beskrivningar av ett vapens teknik, användningsområde och militära kvasiuttryck kan få mycket långtgående konsekvenser för landets jägare.
Självfallet är det en önskedröm för polismyndighetens enhet för förvaltningsrätt att självständigt få avgöra ett vapens lämplighet för jakt.
Hela den process som pågått under flera år visar att polismyndighetens strävan är att via kammarrättsdomar, där de själva kan påverka utgången genom desinformation och osakliga beskrivningar av ”teknikaliteter” hos jaktvapen, utan inflytande från andra förordnade myndigheter, från fall till fall ska få avgöra vad som är lämpliga jaktvapen eller inte.
Frågan är hur man ska få stopp på den typen av myndighetsutövning.
När det gäller ”samhälleliga skyddsintressen” kan vi konstatera sedan 20 år tillbaka att den uppgiften inte kunnat hanteras av polismyndigheten eller våra politiker.
Hotar trovärdigheten
Trots ett antal skärpningar och revideringar av vapenlagstiftningen (för laglydiga medborgare) har problemen med skjutvapenrelaterat våld och användning av militära stridsmedel ökat katastrofalt och är uppenbart helt ur samhällets och polismyndighetens kontroll.
En önskan från landets legala vapenägare, industri och handel är att det är dags för politiker och ansvariga myndigheter att sätta fokus på de verkliga skyddsintressena i samhället. Annars försvinner deras trovärdighet fullständigt.
Jakt & Jägare har tidigare rapporterat om frågan här:
CHRISTER HOLMGREN,
JAKT- OCH VAPENSAKKUNNIG
