Förvaltning

Förvaltningen av kronvilt fungerar generellt bra i landets södra delar. Men kronviltet finns också i norr, där stammen har vuxit snabbt. Där är förutsättningarna helt annorlunda samtidigt som samma regelverk gäller i hela landet. Det är dags att tänka i termer av regionala regler, anpassade till inte minst geografiska förutsättningar, menar JRF:s riksviltvårdskonsulent Jens Gustafsson.

Viltet känner inga nationsgränser. Samtidigt går inställningen till inte minst älgen starkt isär mellan Norge och Sverige. I Norge månar skogsbrukets företrädare om att fodret ska räcka till för älgarna, medan skogsbruket i Sverige enligt många allt för ensidigt fokuserar på skogsskador och hur älgstammen därför måste skjutas ned.

Licensjakt på varg betyder överklaganden lika säkert som amen i kyrkan, för att använda ett slitet uttryck. Grunden för rättsprocesserna är ofta vargens status som en strikt skyddad art. Men den kan komma att ändras.

I Skåne blev det ingen licensjakt på varg i vinter, trots en stadigt växande stam och vittnesmål om hur det övriga viltet trängs tillbaka. Nu ökar Jägarnas Riksförbund trycket för att länsstyrelsen ska få besluta i frågan.

I en hårt tillspetsad debattartikel i Svenska Dagbladet i somras uppmanade LRF:s förbundsordförande Palle Borgström regeringen att tillsätta en ny jaktlagsutredning omgående. Andemeningen var tydlig: Viltet är skadligt och hotar vår försörjning. Men är det verkligen så?

Älgstammen viker. Det är alla överens om. Det tyngsta skälet är förstås höga krav på antalet älgar som ska fällas, kopplat till det älgförvaltningssystem som vi har haft i tio år. Men Sverige är stort och långt, älgens förutsättningar skiljer sig. Rovdjur i norr och konkurrens om maten i söder slår i vissa områden hårt mot älgen.

Dovvilt är flockdjur. Det ställer lite speciella krav när det gäller förvaltning och jakt. Den som vill ha starka, jaktbara stammar behöver ha en genomtänkt plan för hur många och vilka djur som bör fällas varje säsong. Annars är risken stor att en normalt intresserad jägare tappar kontrollen över utvecklingen.

Maria Falkevik har varit rovdjursansvarig på länsstyrelsen i Värmland sedan 2012. Ur hennes synvinkel fungerar det trots allt ganska bra med vargar och människor. "Det är fortfarande gött att leva på landsbygden i Värmland och jägarna jagar fortfarande", säger hon.

Det var i Värmland som allt började för 40 år sedan. Vargen återkom till Sverige. I dag har länet fortfarande täten när det gäller varg. Ingen annanstans ligger reviren lika tätt och enligt den senaste inventeringen har stammen dubblerats på bara ett år. Jakt & Jägare har tagit tempen på Värmland och vargarna 2022. Häng med!

Inte långt från platsen där den första vargkullen föddes i början av 1980-talet bor Kjell Emilsson, Jägarnas Riksförbunds distriktsordförande i Värmland. "Vi har haft dem hela tiden. Det är jättemycket varg här."